Att välja Kärlek

Jag föddes hit, ett självmedvetande skapades,ett Ego, jag gick igenom trauman och fick sår.

Egot behövdes för att jag skulle kunna Uppleva, för att det "utanför" skulle kunna relateras till något, för att jag skulle kunna Känna.

Såren gjorde ont, så jag skapade mönster och strategier för att undvika dem, detta i sig skapade nya sår, och nya strategier.

Jag var väldigt mycket mina strategier och mönster, på så sätt kunde jag hålla den mesta smärtan borta.

Jag lärde mig att kontrollera mina tankar, för tankar är skapande, och ett val. Ett okontrollerat sinne kommer hela tiden att styras av våra rädslor, och skapa mer av det vi är rädda för. Jag valde att Älska mig själv, jag valde att Fascineras och Förundras av Livet. Sådant som födde "vackra, behagliga" Känslor utan att jag behövde investera eller riskera något.

Jag lärde mig att "Allt är Kärlek" och valde att se det så, naturligtvis mötte jag mer av det, och det var trevligt och behagligt. Jag fick och har många Fantastiska Vänner som jag Älskar, Jag Älskar Livet, Jag mår Bra.

Men även om jag Älskar många människor sas "på riktigt" Jag Känner verkligen Kärlek till dem, det Känns 100% Ärligt när jag säger "Jag Älskar dig!" Så finns det väldigt få människor som jag verkligen skulle sörja och Förtvivlas om jag miste dem. I ett fåtal fall så skulle jag nog gråta och sakna lite, men inte mer än ungefär  ett par dagar, Det skulle vara tråkigt helt enkelt. Men det är ju en del av Livet, Vänner kommer och går, alla måste vandra sin väg. Vi var helt enkelt färdiga med vandra. Och själva Döden är ju en del av Livet.

Inte ens när jag förlorade en partner sörjde jag, för jag hade inte investerat något, min sårbarhet låg instängd där djupt under mina mönster, strategier och kontrollerade tankar.

Visst mådde jag före det mesta ganska bra, jag upplevde mycket "kärlek", glädje och tacksamhet, för jag valde hela tiden nya vänner, nya upplevelser som kunde ge mig det. Men emellanåt fanns det inte något sådant som kunde uppta min tid och mina tankar och då var det ganska trist och tomt. t o m när jag fann de lyckliga stunderna så kändes det lite tomt, något fattades.

Så lärde jag mig att möta mina rädslor, jag blev vän med Rädslan. Jag lärde mig att Känna alla Känslor även Sorgen, Smärtan och Ilskan. Ja det blev lite bättre, jag Kände mig mera Levande, Kärleken, Glädjen och Lyckan kändes mer, Även mycket sorg och smärta var ok...

Jag kände också mera Sorg och Förtvivlan när jag förlorade en partner och när min far dog. Men jag var ändå väldigt förstående, "Alla måste ju som sagt vandra sin väg", och "Vänner kommer ju och går" och går vidare när vi är färdiga med varandra, så även Partners, Och "Döden är ju en del av Livet"

Men fortfarande var det ganska trist mellan kickarna. Något fattades.

Måhända kan man säga att jag inte hade så mycket Ego... och det vet ju alla att det är bra. Trots allt så fick jag ju Uppleva mycket Ljus och Kärlek, och jag har många Underbara Vänner som jag Älskar. Många som är Viktiga för mig.

Men det är inte sant, för långt där nere under mina mönster, strategier och kontrollerade tankar ligger mitt Ego instängt och gråter över all gammal smärta.

Jag tror att om jag vill Uppleva Verklig Kärlek, inte bara "ljus och kärlek" med små bokstäver, då måste jag också investera min Sårbarhet, då måste jag öppna upp mitt Hjärta och släppa in någon där, men då kommer också den gamla smärtan ut. Då måste jag Uppleva att det finns någon/några som jag inte Vill vara utan (även om jag vet att jag skulle klara det). Då måste jag också vara beredd att väva samman våra Liv, att Drömma tillsammans. Och att Sörja Förtvivlat om jag skulle mista denna.

Då Väljer jag Kärlek på riktigt inte bara orden på ytan.

Dagaz - Gryningsrunan

Dagaz är gryningens och dagens runa.

I gryningen kommer ljuset, vi ser allt klarare, gryningen är början på något nytt.

Dagaz representerar också sprickan mellan världarna, i gryningen vaknar vi och övergår från den sovande drömmen och den vakna drömmen. I gryning och skymning är den andliga världen och den fysiska världen närmast varandra, det är lättare att röra sig mellan världarna. rent visuellt syns det i mitten på runan där den ena världen krymper ihop för att låta den andra världen vidga sig. Det råder balans mellan de båda världarna , båda är lika viktiga.

I gryningens ljus spricker trollen, det som verkade svårt och mörkt blir genast ljusare och lättare.

Runan ser ut som en fjäril, fjärilen står för mig för fullbordan, i ägget fanns idén, larven agerade för att göra den möjlig, i puppan mognade den. I fjärilen visas den upp, breder ut sina vingar och visar sin skönhet för världen.

Har du dragit Dagaz går du mot en ny början, klarsyn och fullbordan, den manar dig att se på dina problem från en ljusare sida. Dagaz säger också att det är dax att breda ut sina vingar och flyga, du är redo nu, släpp taget om det gamla! Du uppmanas även att balansera den andliga och den fysiska sidan av ditt liv, svävar du i det blå, då behöver du grunda dig, tar vardagen och denna världen upp hela ditt Liv, då behöver du lämna mera plats åt det Andliga. Vi behöver båda. Sprickan mellan världarna säger oss att det är gynsamt att utföra shamanskt "arbete" nu, du kan röra dig fritt mellan världarna.

Dagaz baksida står för skymning och natt. Skuggorna blir längre och hotfullare, men i själva verket är skuggans upphov inte större och farligare än i dagsljuset. Du varnas för att svartmåla dina upplevelser och glömma bort deras ljusa sidor. Kanske är du rädd för att bre ut dina vingar och flyga, eller så finns det en obalans mellan de olika världarna i ditt liv just nu. Vad behöver du göra för att vända Dagaz rätt?

Tid

Tidigare publicerad på Heartflow 2011-01-01

I dag skriver vi den förste januari 2012, men det är bara ett blad i en almanacka. Ett nytt år, ny månad, ny dag. Vi mäter tiden i solvarv, månvarv, och jordvarv, eller det gjorde vi en gång. Idag är det bara blad i almanackan. Det nya solvarvet började redan den 22e december 2011. Men inte heller det är sant, för året har ingen början och inget slut, jorden bara snurrar runt solen i all evighet utan början och utan slut.

Ska det vara riktigt rätt existerar inte tiden heller, det vi kallar tid är bara en rörelse eller ett avstånd. All tid existerar samtidigt, igår är bara lite längre bort än nu. Vi kan se det på stjärnhimmeln, vår närmaste stjärna befinner sig ca 4 ljusår bort. När vi ser ljuset från den så ser vi 4 år bort, vi ser en annan tid, och vi vet faktiskt inte om ljuset har färdats från det förflutna eller från framtiden!

Själv står vi helt stilla i ett evigt Nu, medan tiden rör sig mot oss. Vilket håll vi tittar åt avgör i vilken riktning tiden rör sig mot oss. Vilket håll tittar vi åt? Tittar vi mot det förflutna eller framtiden? Vet vi över huvud taget vart vi blickar?

Oftast tittar nog de flesta av oss lite slumpartat hit och dit, och mest bakåt mot det förflutna. Tiden kommer lika slumpartat emot oss, och mest är det förfluten tid som kommer tillbaka gång på gång. Same procedure as last year, för så har vi alltid gjort, så har jag alltid varit, detta har jag alltid upplevt. Samma gamla ljus lyser på oss om och om igen. Vissa scener ur det förflutna lyser starkare, och har en benägenhet att ständigt blända vårt Nu med sitt ljus.

Men vad händer om vi istället låter vårt ljus belysa dessa scener ur det förflutna? Dessa scener är också Nu, bara en bit längre bort, så länge vi väljer att se dom som vi alltid har sett dom så kommer de att förbli de samma. Men om vi i stället låter vårt ljus lysa tillbaka på dom, om vi väljer att se på dem på ett annat sätt, då kommer de att förändras och bli så som vi väljer att se dom, och vi behöver inte längre låta vårt Nu bländas av deras sken.

När vi väl vänder oss mot framtiden då låter vi den komma emot oss slumpartat, utanför vår kontroll, som att dra ett kort ur en tarotlek. ”Jaha nu kom 8 stavar upp!”

Men framtiden är ett fällt av oändliga möjligheter, vi behöver inte vänta på att den ska komma till oss. Den finns redan där med alla möjligheter. Vi kan själv välja vilken framtid vi vill ska komma oss till mötes. Vi kan ”dra” vilken framtid vi vill ur leken, vi kan till och med skapa en helt ny framtid som aldrig tidigare skådats. Först när vi väljer den blir den verklig. Vi kan lika gärna välja vår framtid medvetet, som att bara låta den ramla över oss.

Hur ser din framtid ut om 10 år? Hur ser den ut om ett år? Vad upplever du om en månad? Om en vecka? Hur ser din morgondag ut? Hur väljer du att uppleva nästa Nu! Skapa det precis som du vill ha det, och låt dess ljus skölja över ditt NU! Enbart din Fantasi sätter gränserna, och den sätter inga gränser. Den vidgar dom!

Gott Nytt NU!
♥

När ljuset tycks ha slocknat

Ibland känns det som allt ljus är borta, vi ser bara mörker. Allt verkar hopplöst, och vi känner oss som ett offer för ett liv som spelar flipper med oss. Vad gör vi då?

Hur vi HAR det kan vi inte alltid göra ngt åt, men hur vi TAR det är alltid vårt eget Ansvar. Vi kan alltid välja hur vi tänker om det vi möter i Livet och vad vi sätter Fokus på. Valet är kanske begränsat av våra erfarenheter och präglingar, men det finns alltid en tanke som känns iaf lite bättre.

Som jag ser det så är allt i grunden energi som vibrerar olika. Våra olika känslor är energi med olika vibration. Det finns ngt som heter Resonans, alltings vilja att vibrera i samklang. När vår energi är "låg" så tenderar vår omgivning att vibrera i samma takt, när vår energi är "hög", likaså. När vi mår dåligt är det lätt att vi hamnar i en negativ spiral där vår vibration är "låg" - vi fokuserar på det som inte är bra - vår energi blir ändå "lägre" - vi mår ändå sämre....

Jag tror att en av meningarna med livet är att må så bra som möjligt. När vi mår bra, skapar vi en bra miljö för vårt immunförsvar och det hjälper oss att må ändå bättre. Tankar som får oss att må bra, skapar "positiva" spiraler på samma sätt som tankar som får oss att må dåligt skapar "negativa" spiraler. och det vi möter tenderar att hamna i samklang med vår vibration. "Bättre och bättre dag för dag ♫♪♫"

Det finns ett ljus även om det tycks ha slocknat. Vi kan medvetet skapa "positiva" spiraler. Vi kan medvetet välja tankar som får oss att må bättre. vi kan medvetet få ljuset att börja lysa igen.

Tanken "jag är sjuk", vibrerar "lågt", den får oss att må dåligt. Tanken "jag håller på att tillfriskna" har en "högre" vibration, den får oss att må bättre. Det finns alltid en tanke som känns bättre, om så bara lite!

Likaså kan vi flytta vårt fokus, hur illa det än är så finns det alltid ngt att vara tacksam för. skapa en Tacksamhetslista. Börja varje dag med att skriva ner sådant som du är tacksam för, det kan vara små saker. Försök att få ihop några stycken saker som du är tacksam för, och en sak mer för varje dag eller gärna flera. Tänk gärna på de saker som du kom på på morgonen under dagen. Du kommer att märka att du mår bättre och att det blir lättare och lättare att skriva din lista med fler och fler saker som du är tacksam för. Resonansen har verkat. Ljuset har börjat lysa igen.

I naturen finns det "höga" vibrationer genom att ta oss tid att vara i naturen "höjer" vi vår energi och mår bättre. Vi hamnar i Resonans med naturen, och vårt Ljus börjar lysa.

Under skäppan

När jag var barn gillades inte den jag var, visade jag mitt sanna Själv så blev jag avvisad. Jag var blyg som barn, mötte inte blicken, ville inte bli sedd, av rädsla att bli avvisad.

Genom åren har jag skapat mängder med strategier, för att bli sedd utan att visa mig. Strategier som håller tillbaka mitt största Jag. Många av strategierna är svåra t o m för mig själv att genomskåda.

Den första strategin var nog att vara duktig, att Göra i stället för att Vara. Funkar utmärkt! Jag blir bekräftad och sedd utan att visa mig. Andra såg vad jag gjort i stället för mig. Jag har jobbat mkt med detta, genomskådat och skalat av bit för bit. Idag tror jag att jag är färdig med detta, jag har trott det förr, men lurat mig själv. Men idag känns det skillnad, det ligger ingen energi där längre, finns inget driv i görandet för att bli sedd.

Nästa subtila strategi som jag genomskådade var att öppna mig för att dölja mig. Genom att hålla fram delar av mig själv öppet, naket, skapade jag illusionen av att jag syntes för att slippa visa mig. Men den innersta kärnan, mitt högsta Jag visade jag aldrig. Är jag färdig med detta? Jag tror det. Lager efter lager har jag tagit fram i ljuset, skalat mig närmare och närmare den innersta kärnan. Idag känns det inte som det finns ngt som döljs för mina vänner, faktiskt inte för någon alls.

Men det finns ett steg kvar. Jag har en gåva till Världen. Vi har alla en gåva till Världen. Vi har alla ett ljus som ska lysa klart på himmelen. Jag har gått från att vara ett litet ljus som lyser upp det rum där mina tryggaste vänner samlas till att vara en gatlykta som lyser på alla som passerar. Många passerar, många får del av mitt ljus, men fortfarande lyser jag bara på de som passerar mina kvarter. Självklart är mitt ljus inte till för alla, alla har sitt ljus att följa, sin väg att gå. En del behöver helt enkelt inte mitt ljus, för att finna sin väg. Men de finns också de vars ljus skulle lysa starkare om de bara kom till mitt kvarter, om de hittade min gatlykta.

Vi är alla ämnade att lysa för alla, vi är alla ämnade att vara Solen. Jag vet precis vilken väg jag ska gå, jag vet mitt nästa steg för att sätta mitt ljus på himlen, för att bli Solen. Och här kommer nästa strategi in. Jag tar inte det steget. Jag stannar kvar i toppen på lyktstolpen, i stället för att lyfta till himlen. Jag skyller på att jag är upptagen av att lysa på mina kvarter, för att slippa vara Solen som lyser på alla, som alla ser, och som inte har ngt att dölja sig bakom, som aldrig kan skylla på ngt, inget att skyla sig bakom. Jag lyser på de få, för att slippa lysa på alla. Jag visar mig för de få för att slippa visa mig för alla.

Dags för nästa steg!

Dikt (av Camilla Hellstadius)

Dikt av Camilla Hellstadius

Rummet var kallt och grått,

fuktigt och vått.

Kylan trängde in i mitt kött,

glöden i elden hade dött.

Dörrarna runt omkring mig var stängda,

nycklarna till dem var bort-slängda.

Mitt hjärta värkte av sorg,

jag var inlåst i min egen borg.

Tårarna hade ebbat ut,

energin var borta, helt slut.

Jag tynade sakta bort,

livet hade blivit allt för kort.

Livet rann ur mig i rasande takt,

jag ropade efter min själavakt.

En ljusslinga trevade sig ned,

och plötsligt fanns det brinnande ved.

Värmen spred sig i min kropp,

jag reste mig sakta och fick hopp.

Hasade mig till dörrarna trevande,

öppnade och allt kändes genast levande.

Dörrarna hade varit olåsta hela tiden,

det var bara som jag gick igenom den inre striden.

♥

[Camilla Hellstadius]

Be om lätthet

Vi har så många invanda talesätt som säger saker som: ”Vill man vara fin så får man lida pin”, ”Smakar det så kostar det”, ”Inget i livet är gratis” Etc.

Men vi behöver inte ha det besvärligt för att det ska bli bra. Vi behöver inte prestera för att kunna skörda glädje och frid. Vi behöver inte kämpa för att växa… inte alltid.

Vi har mkt att vinna på att inte fly från det som känns svårt och jobbigt men vi behöver inte ha det jobbigt för att kunna må bra.

Vi behöver inte brinna för att sedan återfödas ur askan som Fågel Fenix, vi kan vara en örn som svävar ansträngningslöst på vinden.

När Livet serverar mig ngt obehagligt gång på gång då vet jag att det är en gåva förknippat med detta. I mörkret finns fröet till ljuset. Men jag behöver inte ngt mörker, personligen för att kunna vara i ljuset, mörkret finns redan.

Jag flyr inte det som Är (utom när jag gör det) men jag ber om lätthet.

Tid

I dag skriver vi den förste januari 2011, men det är bara ett blad i en almanacka. Ett nytt år, ny månad, ny dag. Vi mäter tiden i solvarv, månvarv, och jordvarv, eller det gjorde vi en gång. Idag är det bara blad i almanackan. Det nya solvarvet började redan den 21e december 2010. Men inte heller det är sant, för året har ingen början och inget slut, jorden bara snurrar runt solen i all evighet utan början och utan slut.

Ska det vara riktigt rätt existerar inte tiden heller, det vi kallar tid är bara en rörelse eller ett avstånd. All tid existerar samtidigt, igår är bara lite längre bort än nu. Vi kan se det på stjärnhimmeln, vår närmaste stjärna befinner sig ca 4 ljusår bort. När vi ser ljuset från den så ser vi 4 år bort, vi ser en annan tid, och vi vet faktiskt inte om ljuset har färdats från det förflutna eller från framtiden!

Själv står vi helt stilla i ett evigt Nu, medan tiden rör sig mot oss. Vilket håll vi tittar åt avgör i vilken riktning tiden rör sig mot oss. Vilket håll tittar vi åt? Tittar vi mot det förflutna eller framtiden? Vet vi över huvud taget vart vi blickar?

Oftast tittar nog de flesta av oss lite slumpartat hit och dit, och mest bakåt mot det förflutna. Tiden kommer lika slumpartat emot oss, och mest är det förfluten tid som kommer tillbaka gång på gång. Same procedure as last year, för så har vi alltid gjort, så har jag alltid varit, detta har jag alltid upplevt. Samma gamla ljus lyser på oss om och om igen. Vissa scener ur det förflutna lyser starkare, och har en benägenhet att ständigt blända vårt Nu med sitt ljus.

Men vad händer om vi istället låter vårt ljus belysa dessa scener ur det förflutna? Dessa scener är också Nu, bara en bit längre bort, så länge vi väljer att se dom som vi alltid har sett dom så kommer de att förbli de samma. Men om vi i stället låter vårt ljus lysa tillbaka på dom, om vi väljer att se på dem på ett annat sätt, då kommer de att förändras och bli så som vi väljer att se dom, och vi behöver inte längre låta vårt Nu bländas av deras sken.

När vi väl vänder oss mot framtiden då låter vi den komma emot oss slumpartat, utanför vår kontroll, som att dra ett kort ur en tarotlek. ”Jaha nu kom 8 stavar upp!”

Men framtiden är ett fällt av oändliga möjligheter, vi behöver inte vänta på att den ska komma till oss. Den finns redan där med alla möjligheter. Vi kan själv välja vilken framtid vi vill ska komma oss till mötes. Vi kan ”dra” vilken framtid vi vill ur leken, vi kan till och med skapa en helt ny framtid som aldrig tidigare skådats. Först när vi väljer den blir den verklig. Vi kan lika gärna välja vår framtid medvetet, som att bara låta den ramla över oss.

Hur ser din framtid ut om 10 år? Hur ser den ut om ett år? Vad upplever du om en månad? Om en vecka? Hur ser din morgondag ut? Hur väljer du att uppleva nästa Nu! Skapa det precis som du vill ha det, och låt dess ljus skölja över ditt NU! Enbart din Fantasi sätter gränserna, och den sätter inga gränser. Den vidgar dom!

Gott Nytt NU!
♥

Att bli Ljus (av Lisa Rislöw)

Att inte enbart ta emot ljuset rakt av, även om det är ljus. Att ifrågasätta ljuset? Vem vågar det? Vem vågar vara ifrågasättande av något som för de flesta ser som enbart kärlek.

Att se bakom illusionen, utan att såra, utan att gå in i mörkret, utan att döma eller bedöma! Att inte låta sig bländas av ljusets. Att lära sig att urskilja sig själv, att känna.... formen och att se ljusets karaktär trots att ljuset känns som en enda, stark ljuskälla. Den rena källan och en väg tillbaka till oss själva.

Jag tror att i vår egen rening lär vi oss att urskilja ljus i ljuset. Att gå en väg i mörkret med ett ljus som visar vägen känns symboliskt lättare. För att kunna gå i ljuset innan dina ögon kan "se", behöver du använda ditt inre öga och ditt hjärta. Det är något vi behöver träna på varje dag.

Målet känns för mig är att kunna stå utan solglasögon, med öppet hjärta och med öppna armar i ren sanning och kärlek, utan att döma eller bedöma och helt utan rädsla. Att bli ljus! Rent vackert, sant och kärleksfullt ljus tillsammans igen. ♥

[Lisa Rislöw]

Initiering

Det finns inget som är svårare för mig än när min Kärlek avvisas
Min Kärlek kan vara krävande, påtvingande, behöver ngnstans att landa.

Somnade med en bön om att få hjälp med detta….

Under en och en halv timme drömde jag om att mitt hem blev invaderat av Kärlek
En kvinna flyttade in, gav mig massor med Kärleksgåvor. Med sig hade hon sina barn, sina hundar och valpar. Hon ville att jag skulle älska dem lika mkt som hon. Kärleksgåvorna kände jag mig inte värdig.

Ingen frågade mig, ingen såg mig!

Hon bara bländade mig med sitt ljus, som jag upplevde som alltför starkt. Såg mig inte, bara lyste Sitt ljus På mig, inte för att Se mig, bara för att skingra Sitt mörker.

Det var mig jag såg, det var min Kärlek jag såg, utifrån.

Kärlek handlar inte om att vilja ha, inte om att få, inte heller om att ge….

Kärlek handlar om att SE!

Att se den andre precis där den är, bara så!

Kanske inspireras vi att ge ngt också, att lysa med vårt ljus på den andre, men ser vi inte om ljuset är för svagt eller för starkt, då är det inte Kärlek!
♥

Kramkalas

Kanske är vi alla med
i ett stort kramkalas.
Alla människor, alla bevingade,
alla fyrfota, alla krälande.
Alla träden som jag fäller,
alla växterna som jag äter,
alla stenarna på marken
som jag går på,
vattnet som strömmar genom allt,
vinden som rör vid allt.

Månen som speglar ljuset på oss alla,
planeterna som följer oss
på vår färd genom rymden,
solen som lyser sitt ljus på allt.
Alla stjärnorna som dansar med oss
runt vintergatans centrum,
galaxerna som rör sig tillsammans
runt ett annat centrum,
alltings centrum.

Vår kärlek är som ljuset från solen
som lyser på allt i vår värld,
som månljuset som reflekterar
solens kärlek
till alla de som hamnat i skuggan,
som träden som sträcker sig mot ljuset,
som stenen på marken
som bara låter sig värmas
och lagrar solens kärlek,
så att vi kan sätta oss på den
och känna värmen
när solen gått ner.

Kanske är vi alla med i
samma kramkalas
av kärlek som lyser,
som lagras,
som reflekters
och som värmer.

Jag tittar på månen
och tänker på dig,
skickar min kärlek till dig,
och vet att månen reflekterar den
till dig
där du sover ngnstans.
Jag tänker på alla som jag älskar,
alla som jag älskat,
och vet att månen reflekterar
min kärlek till alla.
Kanske tittar ni på månen,
ser dess ljus,
kanske tänker ni på mig
med kärlek då.

Det finns tusentals människor,
människor som jag inte känner,
som också tittar på månen,
min kärlek reflekteras också på dom.
De vet inte
att min kärlek lyser på dom,
men kanske känner dom den,
eller inte.
För ljuset,
för kärleken spelar det ingen roll,
den lyser på alla.

Kramar av kärlek,
till dig och till alla,
i ett enda stort
kramkalas.

Du är Solen!

Föreställ dig att du är Solen, och du är allt som finns. Det enda som finns är oändlig Värme och Ljus.

Du kan veta att du är Värme och Ljus, men du kan inte uppleva det, för det finns inget annat.

Föreställ dig nu att du vill uppleva Värmen och Ljuset, och du kommer på ett sätt att göra det. Du drar dig samman så ett tomrum uppstår runt dig, så delar du dig och kastar ut mindre bitar av dig i tomrummet. De bitarna är fortfarande du, men ute i tomrummet svalnar de och slocknar. De blir till planeterna i solsystemet.

Planeterna snurrar och den sida de vänder från Solen upplever kyla och mörker, men nu kan de också uppleva din värme och ditt Ljus, på den sida de vänder mot dig. När mörkret och kylan finns blir det plötsligt möjligt att uppleva Värmen och Ljuset.

Föreställ dig nu att du är Gudomen/Skaparkraften, och du är allt som finns. Du är Kärlek, och det enda som finns är oändlig Kärlek.

Du kan veta att du är Kärlek, men du kan inte uppleva det, för det finns inget annat.

Föreställ dig nu att du vill uppleva Kärleken, och du kommer på ett sätt att göra det. Du drar dig samman så att ett tomrum uppstår runt dig, så frigör du mindre bitar av dig och släpper ut dem i tomrummet. De bitarna är fortfarande du, men ute i tomrummet glömmer de det. De blir till allt Liv.

Borta från dig så upplever bitarna avsaknaden av Kärlek, men i mötet med andra delar av dig känner de igen dig, De känner igen Kärleken och kan uppleva den.

Ingenting kan upplevas utan dess motsats.

Utan mörker syns inte ljuset. Utan ljud hörs inte tystnaden. Utan kylan kan vi inte känna värme. Utan där finns det heller inget här. Utan nere inget uppe.

Utan dömande kan vi inte uppleva villkorslöshet. Utan sorg kan vi inte uppleva glädje. Utan utanförskap kan vi inte uppleva gemenskap. Utan döden kan vi inte uppleva livet. Utan ovisshet kan vi inte uppleva tillit. Utan osäkerhet kan vi inte uppleva trygghet. Utan rädsla kan vi inte uppleva mod.

Utan frånvaron av kärlek kan vi inte uppleva kärlek.

Kärleken är fortfarande allt som finns, och det vi är.

Men när vi glömmer bort det, så kan vi uppleva allt det andra som gör det möjligt att åter uppleva Kärleken.

Börja glöda igen av Värme och Ljus.

Och komma ihåg att vi är Kärlek!
♥

Vår inre diamant

Ursprungligen publicerat den 11/11-10 på Sigges radioteater

Under en tid har jag varit omotiverat stressad , nu och då. Ofta utan ngn påtaglig orsak. Stress har under en stor del av mitt liv varit en del av min vardag, ngt som jag inte ens märkt. Men nu mår jag bra på Alla sätt och vis. Jag har ett liv med mkt Kärlek, Glädje och Närvaro. Det finns inget att vara stressad för. I dag blir stressen påtaglig när den inte längre är en del av mitt vardagsliv. Så klart undrar jag varför jag blir stressad, så klart letar jag efter orsaken.

Vi föds med en klart lysande diamant i vårt hjärta. Diamanten är vårt större Jag, vår Gudomliga del. Den lyser och skimrar av Kärlek, Glädje och Närvaro.

Som små barn så är vi Närvarande i Allt, vi Älskar allt vi möter, vi Älskar att upptäcka Världen runt oss. Det finns inget som inte är spännande och värt vår oförställda Nyfikenhet. Livet bara Är!

I Rädsla och missriktad välmening börjar vår omgivning att begränsa vår strålkraft, vårt Ljus. Vi får lära oss att det är fel att skratta för mycket och högt, att vara för spontan och rak, att Älska oförbehållsamt. Vi blir avvisade, bedömda och dömda. Varje gång vi begränsas på ngt vis blir som ett lager smuts som lägger sig på vår Diamants yta, och minskar strålkraften, vårt Ljus.

Vårt Ljus är det samma som vår Livskraft, som Livet i oss. Varje lager smuts, varje begränsning, gör oss mindre Levande. När vår Livskraft begränsas, så får vi allt svårare att fungera. Våra Känslor begränsas och kommer inte ut. De fysiska funktionerna i vår kropp, stannar av, de slutar flöda med samma kraft.

Kroppen är ett fantastiskt självläkande system. Den vill bara vara frisk och fungerande. Vi bombarderas ständigt av bakterier och virus, misstag sker i celldelningen som får cancerceller att skapas. Men allt sådant klarar kroppen av, när den är fylld av Livskraft. Alla "hot" mot vår fysiska funktionalitet avvärjs. Ngn gång drabbas vi av en infektion, vi blir kanske förkylda, det betyder att det kommit en nysorts virus, som vårt immunförsvar behöver lära sig att känna igen. Och på ngn vecka så är det nya "hotet" avvärjt och vår kropp har blivit starkare.

Hela tiden andas våra celler, det finns ett utbyte av syre, näringsämne, och signalsubstanser. När vår Livskraft begränsas, så stängs en del av våra celler för detta nödvändiga utbyte. Barnet kanske får Lära sig att det inte ska visa ilska, då stängs en del av våra celler, ilskan stängs inne i cellerna och ett cellminne har uppstått, celler som inte "andas" fullt ut har uppstått. Cellen kopieras med detta minne kvar, och så småningom så fungerar ngn del av oss allt sämre och det yttrar sig som sjukdomar.

För att åter bli som ett barn med Kärlek, Glädje, Närvaro och en fungerande kropp behöver vi hitta in till vår Diamant, vi behöver rensa bort varje lager smuts. Det kan vara som att skala en lök, med lager på lager, och mkt tårar innan vi hittar in till vår Lysande kärna, vår Diamant. Det kan vara en kamp, med mkt smärta när vi ska ta bort smutslagret.

Men vi behöver inte kämpa mer än den kamp som kommer till oss. Livet vill bara Leva, Livet vill bara Lysa Klart. Vi behöver inte leta efter smutslagret
på diamanten, det kommer till oss. Varje möte som inte flödar, varje sjukdom eller krämpa, varje jobbig känsla, är ett lager smuts som visar sig för oss. Alla våra "bekymmer" är gåvor som visar på ett smutslager som hindrar Livet i oss att stråla klart. Ju mer närvarande vi är, ju mer vi bara Är, desto mindre tror jag att kampen blir. Liksom Livet i oss fixar varje sjukdom, om det får arbeta obehindrat, så tror jag att Livet hjälper oss att fixa varje smutslager om vi låter det flöda.

Min stress är kanske helt enkelt Livet som visar mig att nu har jag kommit in till ett nytt lager smuts som jag är redo att skala bort. Min stress blir en gåva som hjälper mig att Lysa klarare. Jag behöver inte kämpa, jag behöver inte leta efter orsakerna. Det enda jag behöver göra är att se den, låta stressen "sitta i knät" och ge den Kärlek, Låta min Diamants Ljus Lysa på den. Då kommer Ljuset själv att skala bort rädslan och smutsen.

Andning

Tidigare publicerat den 28/10-10 på Sigges radioteater

Vissa dagar är gråare än andra. Vissa dagar regnar det. Vissa dagar saknas inspirationen. Vissa dagar är tråkiga. Vissa dagar är mörkare än andra. Det är precis som det ska vara.

Hur skulle vår värld se ut om det alltid var sommar och sol. Hur skulle havet se ut om det alltid var högvatten. Hur skulle det vara att alltid bara andas in och aldrig någonsin ut. Hur skulle det vara om det alltid var dag och aldrig natt. Hur skulle det vara att uppleva ständig lycka.

T o m i öknen regnar det ngn gång, men alldeles för lite. På Månen finns ingen atmosfär, inga vindar, inget annat än ett tjockt lager damm och klippor som för evigt ser lika dana ut.

Utan andningen inget liv, utan mörkret inget ljus, utan det gråa inga färger. Utan tristessen ingen Lycka.

Faktum är att det lär vara fysiskt omöjligt att vara konstant lycklig. Det har med serototninet och dopaminet att göra, blir receptorerna för dessa ämnen konstant bombarderade så händer samma sak som med ett narkotiskt preparat, dvs. man måste hela tiden höja nivån för att få en effekt. Vad som händer om det aldrig regnar ser vi lätt i öknarna.

Dagarna i vårt liv är varken bra eller dåliga, de bara Är! Det finns inget bra eller dåligt allt bara Är... precis som det ska vara!

Kanske är det det stora mästerskapet, kanske är det vägen till frid att fullt ut acceptera också de gråa dagarna, utan att hela tiden vilja förändra ngt. Att vila i det som Är... precis som det ska vara.

Självklart finns det olika saker i vårt liv som hindrar oss, som gör oss ofria och begränsade, som gör oss ledsna och arga. De finns där som en gåva till oss, de är mörkret som ger glädjen djup. Ofta har vi kanske för bråttom, att fixa och läka. Kanske kan vi inte ta emot gåvan i det svåra om vi inte låter det vara precis som det Är... precis som det ska vara!.

Kanske är det t o m så att när vi ser allt som det är och låter det vara så, då kommer förändringen av sig själv, då kommer insikterna, då kommer inspirationen till nästa steg alldeles av sig själv, Kanske följer då vågtoppen vågdalen helt naturligt utan kamp... precis som det ska vara!

Livet blir så mkt lättare om vi andas utan att kämpa emot, andas ut lika självklart som vi andas in.

Inget är vare sig bra eller dåligt.

Det bara Är... precis som det ska vara!