Anknytning

Vi behövde ingen.

Båda hade vi massor av Vänner som vi sa att vi Älskade, kanske gjorde vi också det, åtminstone en del av dem. Men det var i de flesta fallen en ytlig Kärlek, kanske vore det mer rätt att säga att vi "tyckte om". Tyckte om att Krama dem, tyckte om att stödja och hjälpa dem, tyckte om att se och bli sedda, tyckte om att samtala med.

Båda hade vi Mål och Mening i våra Liv, vi hade Drömmar emot vilka vi strävade. Vi hade fullt upp med våra Drömmar och våra Vänner. Trygga och Nöjda med våra Liv. Oss själva nog.

Vi sa att vi Älskade varandra, och det fanns en Längtan att Beröra, att lära känna varandra, inte för att vi behövde varandra utan just för denna Längtan.

Vi blev ett par.

Tacksamma för all tid vi fick med varandra, tacksamma för vår Underbara Närhet. Utan att begränsa varandra öppnade vi våra Hjärtan. Ville bara varandra väl. Vi gav varandra små gåvor. Vi Älskade varandra och vi Älskade med varandra.

Fortfarande behöver vi ingen, fortfarande har vi våra Vänner som vi Älskar, fortfarande har vi våra Drömmar, men vi Vill inte vara utan varandra.

Vi Älskar våra Vänner men den Kärleken kan inte mäta sig med den Kärlek vi Känner för varandra. Vi begränsar inte varandra och Vill varandra bara Väl, Tacksamma för all tid vi får Tillsammans.

Att Drömma våra Drömmar själv har blivit trist. I stället Drömmer vi Tillsammans.

Senare på Solsickegatan

För några år sedan berättade jag om Hans och andra på Solsickegatan, ni kanske undrar hur det gick för dem.

Hans och Emilia hade sin relation en tid, de bodde var för sig och hade andra partners mellan varven var och en på sitt håll. de märkte dock att deras relation svalnade efter hand och snart var de mera som vänner än som ett par, alltmera sällan delade de Intimiteten med varandra, mest var det så att de tog en kopp kaffe tillsammans eller bjöd varandra på middag och satt och pratade om sina respektive kärleksbekymmer.

Hans mötte den ena kvinnan efter den andra, var och en mer och mer som den Kvinna han ville ha, men alltid var det något som fattades, alltid var det något som hon störde sig på hos honom. Relationerna varade sällan mer än 3 månader, och när de tog slut så hastade Hans vidare utan att sörja nämnvärt, de var ju ändå inte redo för hans kärlek, eller de var ju inte den han ville ha, så hur kunde det bli annorlunda. Hans omgav sig med en massa Vänner, Vänner som han Älskade och Kramade, de fanns där för honom och han för dem alltid, så han behövde aldrig känna sig ensam eller sakna en partner. Han behövde inte någon viss annan människa, han klarade sig bra med bara sig själv och sina Vänner.

Med varje ny relation lärde sig Hans något om sig själv, något gammalt sår blev läkt eller något gammalt mönster avslöjades. För varje relation blev Hans mer och mer redo för den relation som han drömde om, en fullkomligt jämbördig och villkorslös relation där man bara vill varandra väl utan att ställa krav på varandra eller vilja förändra varandra. 

För varje avslutad relation så kändes också "utbudet" allt mindre. De Kvinnor som kunde väcka Hans intresse blev allt färre, tidigare hade det praktiskt taget räckt med att de var intresserade för att han skulle bli intresserad, men nu krävdes det en Kvinna som verkade kunna macha honom på alla plan för att attraktion skulle uppstå. Så småningom kom han fram till att det var gagnlöst att söka en relation eller en partner. Hans förlitade sig på att Livet skulle föra partnern i hans väg då det var dax och släppte tanken på relation, i stället började han inrikta sig på ett Liv utan någon partner, visserligen lämnade han plats för en relation, men det var inte där fokus fanns. Nu blev orden sanna, Han behövde verkligen ingen viss annan människa. Han var fullständigt nöjd med bara sig själv.

Här hände något viktigt! Tidigare hade Hans hela tiden velat HA något, men först när man inte vill ha något kan man Ge, först när man inte vill ha Kärlek kan man Älska, först då är det möjligt att Öppna sitt Hjärta och låta Kärleken flöda fritt. Kärleken vill aldrig ha något, den vill bara Ge, Kärleken är ren oförfalskad Generositet.

Så kom hon då en dag, Sara, Kvinnan som befann sig på samma plats som Hans, Kvinnan som inte behövde någon, Kvinnan som var redo att Älska. Och Hans var inte intresserad! eller visst var han intresserad, det var en ny trevlig bekantskap, en ny Vän som han trivdes utmärkt tillsammans med, men han var inte intresserad av någon relation. Hon var inte heller intresserad av någon relation, utan enbart att få Älska.

Men det fanns en Längtan hos dem en Längtan att Beröra, en Längtan att få Ge, en Längtan efter att vara varandra Nära och att få Älska varandra. Och efter en tid så gick de in i en relation, den mest Fantastiska relation som någon av dem hade Upplevt. De ville bara varandra väl, de öppnade sina Hjärtan och Gav och tog emot varandras Kärlek. 

Sakta läkte det "första såret", deras Kärlek avvisades inte, sakta knöt de an till varandra, för Hans del var det första gången sedan han var ett mycket litet barn som han Öppnat sitt Hjärta och knutit an till en annan Människa. Sara släppte in honom i sitt Liv och Älskade honom precis som han var, med en Kärlek som rev alla murar som han byggt för att skydda sitt sårade Hjärta. 

Hans och Sara behöver inte varandra, men de vill inte vara utan varandra, de Längtar att öppna sina Hjärtan ändå mer, Längtar att komma varandra ändå närmare, Andas varandras luft, Gemenskapa sina Drömmar med två Vidöppna Hjärtan som slår i takt.

Sorgen en del av Kärleken

Det Hjärta som aldrig drömmer behöver aldrig sörja, 
Det Hjärta som aldrig släpper in ett annat Hjärta,
behöver aldrig riskera att såras eller sörja. 

Jag tror att sorgen bor i ett Älskande, Drömmande Hjärta, den finns inte där alltid, men får inte den djupa sorgen finnas där kan inte heller den djupa Kärleken bo där.

Först när vi vågar Älska,, när vi vågar Knyta an, när vi vågar drömma riskerar vi att mista något, så det är i Hjärtat sorgen bor, den skymmer inte det, den är en del av Kärleken, för mig. 

Kramar mig själv

Nu ligger alla kort på borden, vi vet att vi Älskar varandra, vi vet vad som hände, vi vet vad vi önskar oss. Nu kan jag bara vänta.

Jag vet också att Livet skulle inte ge mig alla dessa Gåvor om jag inte skulle få praktisera dem sedan. Min Tillit till Livet står Fast och Stadig.

Nu släpper jag taget, släpper henne Fri att göra sitt val, och tar mig i kast med en vardag där hon inte finns, där jag är Ensam. Jag har varit ensam förut utan bekymmer, men det jag har fått Uppleva tar Ensamheten till en ny nivå, det är en Ensamhet utan så mycket Mer.

Och jag faller ner i ett bråddjup igen...

Allt jag känner börjar med en Tanke, somliga kanske säger att det kan börja med en energi, och det kan jag vara med på, men det är i så fall en energi som väcker ett minne (kanske omedvetet) vilket också är en Tanke.

Mina Tankar kan jag titta på och styra, jag kan vända en tanke som inte gagnar mig och mitt mående.

Tanken som puttar ner mig i bråddjupet är att jag Aldrig mer ska få Uppleva en så fantastisk Närhet, på Alla plan, som vi hade, att jag Aldrig mer ska få uppleva en relation så präglad av enbart Välvilja och Kravlöshet som vi hade, att jag Aldrig mer ska få uppleva Gemenskpen  som vi hade, att jag Aldrig mer ska få Knyta An till en annan Människa.

Mitt vuxna jag Vet att det inte är så, mitt vuxna jag Vet att Livet kommer att ge mig mer av Allt detta.

Men ändå är jag fortfarande kvar i bråddjupet, om än jag tagit mig upp en bit. Då måste det finnas ett minne, ett gammalt sår som mitt yngre jag behöver läka. Då är det mitt yngre jag som ligger där nere i bråddjupet.

Jag tar Känslan och mitt yngre jag i famnen, håller om och talar lugnande. Säger: "Det är OK, jag Älskar dig, och finns här när helst du behöver mig. Jag kommer att sitta här och hålla om dig tills ditt sår har läkt, eller tills du kan berätta så vi tillsammans kan hjälpas åt att läka det."

Jag kramar mig själv och känner hur jag håller om mitt yngre jag, samtidigt så känner jag också hur Livet håller om oss båda.

Det är som om jag skriker

Bild: Tommy Svensson

Trodde jag var framme i går, men så var det tydligen inte. Naturligtvis! Kommer vi någonsin fram?

Det finns något mer som vill komma ut, och jag känner att jag behöver få ut det, men jag kan inte greppa det.

Jag känner en stooor sorg som vill komma ut, något gammalt, centralt "alla sorgers moder" men jag vet inte vad det är.

Jag går omkring och väntar på att hon ska höra av sig... har jobbat själv idag, gick sådär... stup i kvarten kollade jag FB för att se om hon givit mig något livstecken (och hon är inte ens mycket på FB och de flesta "bekräftelser" jag får av henne där kan jag inte ens se på min mobil, så varför hoppas liksom?)

Så här var det inte innan och jag tror inte att jag brukar vara så här... nu i detta har jag gång på gång förbannat mig själv för att jag inte har kunnat vänta så att hon har hört av sig på eget initiativ utan att basvara något från mig... några gånger har hon gjort det, vid ett av tillfällena bad jag då henne att inte göra det, vilket jag sen tog tillbaka och tvärtom bad henne att höra av sig när hon ville och gärna ofta.

Det är som jag skriker se mig Se Mig!... kan minnas att jag någon gång för länge sedan har insett att ingen hör av sig till mig, för att jag hinner alltid före.

Gav upp jobbet och körde hem, pallade inte längre.

Egentligen är det ju jag som övergivit henne, så det "borde" egentligen vara hon som var arg och ledsen.

Inser också hur ofta jag blir besvärad av kontaktsökande, är för upptagen eller tar det som ett spel.

En Vänn <3 gav mig en övning, jag skulle sitta och titta in i mina egna ögon, titta bakom, innanför, i en spegel , tills något krackelerade i mig.

Jag satt med spegeln länge, länge, var på väg att ge upp, kunde inte komma innanför... det var stängt. Så fick jag för mig att jag skulle säga till mig själv "Jag Älskar dig!" och upprepade mantrat gång på gång, kände att jag måste hålla om mig själv... och ganska snart höll jag på att somna, så då klädde jag av mig naken och kröp ner i sängen och fortsatte hålla om mig själv. Jag får bilden av mig själv som spädbarn, med virkad babyhjälm, det är spädbarnet Ingmar som jag håller om. Sen somnar jag för att bli väckt betydligt lättad en och en halv timme senare.

Tänker det är det lilla, lilla barnet i mig som inte blivit sett och som inte fått den trygga famnen han behövde för att kunna acceptera det och lita på en annan människa. Nu fick han mycket av den varan och förhoppningsvis har det läkt en del av mitt anknytningsproblem <3

Öppna relationer

Jag vill verkligen inte att en relation med mig ska vara begränsande utan enbart vidgande för både partnern och mig.

Runt ikring mig ser jag och hör om relationer med olika grader av begränsningar, alla "friska" relationer tillåter mer eller mindre vänskap utanför relationen. Men när det kommer till sexet så är relationen nästan alltid begränsande. Du kan dela min partners tid, du kan dela hens tankar, du kan till och med få dela partnerns kropp i forma av t ex flytthjälp, arbetskraft, danspartner, lagkamrat etc. men när det kommer till könet då är det Stopp!

Varför är det så? och måste det vara så?

Jag har verkligen försökt att tänka mig att kunna dela min partner sexuellt med en annan människa, och intellektuellt är det inga större problem, även känslomässigt har jag ibland kunnat känna att det skulle vara ok. Men jag har aldrig varit där och verkligen fått uppleva det och vad som skulle hända i mig då, och det är bara korta stunder som jag lyckas känna mig riktigt bekväm med tanken.

Nu försöker jag att ta det ett varv till.

Det handlar nog inte om sexet och könet i sig. Sex kan vara ganska ytligt och fysiskt, helt enkelt ett rent kroppsligt behov som tillfredsställs mer eller mindre ömsesidigt, och det är helt ok med sådan sex, om man tycker att det är ett bra sätt, för mig personligen så föredrar jag nog att onanera om det bara handlar om det.

Men riktigt bra sex, upplever jag, innefattar massor av intimitet och närhet på så många andra plan än det rent fysiska.

Det finns ett tillfälle när jag tror att jag Verkligen skulle kunna leva med att partnern har sex med någon annan än mig, och det är om jag av någon anledning inte är kapabel att tillfredsställa just detta rent fysiska behov. Det kan handla om två saker, dels en rent fysisk oförmåga och dels att vi inte lyckas förstå varandras behov. Liksom jag kan tänka mig att det finns saker där vi inte lyckas förstå varandra när det gäller andra saker, men där input från en tredje part kan hjälpa oss att förstå varandra så skulle det kunna vara så med våra sexuella behov. Men samtidigt undrar jag har vi inte då ett kommunikationsproblem i relationen?

En bra relation handlar väl om just intimitet och närhet. Att kunna öppna sig helt för partnern, naken i sin totala sårbarhet. Att kunna knyta an, och våga lita på att partnern alltid finns där när jag behöver någon som hjälper mig att ta hand om mina sår, och att veta att partnern inte lämnar ut mig åt "vargarna" i en sådan situation utan står kvar vid min sida.

För att komma dit så krävs det en väl fungerande Ärlig och rak Kommunikation, och en förmåga och vilja att Kommunicera alla våra behov till varandra. Har vi inte det så har vi först och främst ett kommunikationsproblem som vi behöver lösa.

Så det är kanske egentligen partnerns Intimitet som jag har svårt att dela med någon annan.

Varför är det så? Handlar det helt enkelt om att jag som barn måste dela min mor med mina syskon, att hon helt enkelt inte kunde vara där alltid när jag behövde henne eftersom något annat syskon krävde hennes uppmärksamhet? och att jag inte vill riskera att det händer igen med partnern.

Praktiskt är det ju så att vi faktiskt alltid måste dela partnern med an mängd andra åtaganden som hen har. Barn, Jobb, sjuka föräldrar, syskon eller vänner. Andra som kräver partnerns uppmärksamhet. Som vuxna så klarar vi ju av det, vi är för det mesta kapabla att själva ta hand om våra sår.

Är det helt enkelt det sårade barnet som inte vill dela partnerns intimitet? Så är det nog, för jag tror att det är just det sårade barnet jag skulle få möta om situationen uppstår. Då borde man med andra ord också kunna ta hand om det sårade barnet för att avlägsna den begränsningen i relationen, men vill jag det?

All in!

Nu är det All in som gäller, i min nästa relation, vare sig det blir en fortsättning för oss (vilket jag hoppas och tror) eller om det blir i en helt ny relation, så kommer jag att satsa allt på att bli ett VI och inte ett Hon och Han. Jag ska inte ha några bakdörrar på glänt, brister ska lyftas fram i ljuset men fokus ska ligga på det som är bra att bygga på och vårt Gemensamma VI. Det går nämligen inte att komma ända fram om man inte har hela siktet inställt på det.

Det lärde jag mig första gången i tonåren, då vi på gymnastiken skulle lära oss att göra handstående och få betyg i det. Jag var lite rädd att falla och slå mig, så jag lät det ena benet släpa efter lite så jag kunde ta emot mig på det om jag föll. Jag kom aldrig upp i handstående, det är nämligen omöjligt att stå på händerna om man inte låter båda fötterna lämna marken helt och fullt. När jag insåg det och vågade satsa fullt ut då gick det.

I övermorgon ses vi för att diskutera vår eventuella Gemensamma Framtid, jag har ingen aning om vad vi kommer att säga och vad som krävs, men jag är helt säker på att vi båda vill ha en Gemensam Framtid.

Jag har gått och funderat på vad som är viktigt för mig, vilka krav jag ska ställa och vilka krav jag kan ställa upp på... men jag vill inte ställa några krav, jag vill inte begränsa henne för jag tror inte på det, det enda jag vill ha är att vi båda satsar på att vi ska bli mer och mer ett VI, hur det sen ska gå till det får växa fram, ingen av oss vet nog hur det går till (iaf inte jag) att riktigt knyta an till en annan människa och bli ett, så det får vi helt enkelt låta växa fram.

Bra så! Here we go!

All In!

Om du inte fanns

Så mycket enklare det hade varit om du inte fanns

Då skulle jag inte ha upplevt verklig Kärlek och Närhet

Då skulle jag aldrig ha börjat att knyta an till en annan människa

Då skulle jag aldrig ha öppnat mitt hjärta så mycket.

Då skulle jag inte ha upplevt vår Spontana Naturliga fysiska Närhet som gavs och togs emot så Självklart och Vilkorslöst.

Då skulle jag aldrig ha upplevt en Relation helt utan krav och förväntningar.

Då skulle jag aldrig ha upplevt en relation där man Bara vill varandra Väl.

Då skulle jag inte Upplevt någon som Älskade mig helt och fullt precis som jag Är.

Då skulle jag aldrig ha Upplevt en Relation där båda är enbart Tacksamma för all tid vi delade.

Då skulle jag inte fått höra om din vardag varje dag.

Då skulle jag aldrig ha Upplevt Dig!

Då skulle jag kunna fortsätta att lämna varje relation mer eller mindre med en klackspark, utan att nämnvärt känna och lägga det huvudsakligen utanför mig själv: "Hon var inte redo" "Hon ville inte ha mig utan någon som var annorlunda" etc..

Då skulle jag fortfarande aldrig ha knutit an till någon människa.

Då skulle jag aldrig ha Upplevt Dig!

Jag känner att du har gjort något med mig (eller om något har förändrats i mig som gjorde vår relation möjlig).

Jag måste revidera mycket som jag sagt och trott mig veta om Kärlek och Relationer.

Jag har sagt att den enda rätta inte finns, att det finns många Kärlekar för varje människa som likt Vänner kommer och går. Och jag tror fortfarande att det är så men att UPPLEVA att det bara finns en enda rätta är det bästa som kan hända Kärleken.

Jag har sagt att man inte kan vara beroende av varandra i en bra Relation, och jag tror fortfarande att det är så, att vi måste kunna vara nöjda utan någon relation för att kunna ha en bra relation. Men att UPPLEVA att man inte kan vara utan en annan människa är det bästa som kan hända Kärleken.

Men du Finns och jag är oerhört Tacksam för det. Jag är så Tacksam att jag fått UPPLEVA Dig, Att Jag fått ÄLSKA Dig och att jag ÄLSKAR Dig.

Jag är Oerhört Tacksam att jag inte kan tänka mig att Leva utan Dig!

Men ändå måste jag tänka mig att leva utan dig.....

Du säger att du vill sitta ner och diskutera en VÅR gemensamma framtid, men du är Upptagen med Allt och Alla och har inte tid med mig, för det är så många som pockar på din uppmärksamhet.

Jag skulle också kunna pocka, men jag vill inte det (fast jag ändå gör det gång på gång), för jag vill kunna känna att du vill ge mig av din tid för att du vill det inte för att jag ber om det.

Det vore enklare om du inte fanns men nu finns du fast inte ändå.

<3

Aldrig sörjt förut

Jag kom på i min process att jag nog aldrig har sörjt "på riktigt" förut. Så klart har jag sörjt men jag har aldrig tillåtit mig sorgen på samma sätt och heller aldrig haft så mycket att sörja, för jag har aldrig tidigare öppnat mig för någon på detta viset, aldrig knutit an så mycket, aldrig drömt så mycket om en gemensam framtid. Och därför heller aldrig upplevt en sådan exceptionell Kärlek.

Tidigare har jag alltid lagt det utanför mig själv att det tagit slut. det har varit hon som inte varit redo och därmed så har jag kunnat släppa det bara så där. Jag skulle kunna göra det nu med för visst har vi båda saker som vi inte är färdiga med, men denna gången ville jag välja att stanna kvar och bli redo tillsammans i stället för att fly.

Drömmen om att växa tillsammans i en gemensam framtid finns och då måste jag också sörja, för det är inte de vi mister som vi sörjer utan våra drömmar som är förknippade med personen. Drömmer vi inte så behöver vi inte sörja, men då kan vi nog inte komma Nära heller.

Trygghet

Att knyta an
att vila tryggt i mammas famn
att veta att mamma blåser om jag slår mig när jag klättrar upp på en stol
att vila med kinden mot mammas varma mjuka bröst när jag är ledsen
att gömma sig i skogen och skratta glatt när pappa hittar mig
att vägra borsta tänderna bara för att kolla att han kan få sin vilja fram
att cykla själv till havet och få skäll när vi kommer hem
att skriva ett kärleksbrev och posta det och sedan vara supernervös
att lita på livet och se det som en välvillig vän
att sluta jobbet utan att veta vad jag ska göra sen
att öppna mitt hjärta för ngn och behålla det öppet
att våga vara liten och gråta i en kvinnas famn
att våga möta den älskade även när hon är liten utan att försöka fixa
att vara stolt när den älskade är i sin fulla kraft
att spegla mig själv i den älskade utan något att gömma mig bakom
att se sig själv i den älskade och veta att hon är jag
att släppa den älskade fri att vara den hon är i alla delar.