Breivik

Att döma och straffa hänger ihop med tanken att det finns "rätt" och "fel" i naturen finns inget dömande, där finns enbart konsekvens, skiljer vi oss på något fundamentalt sätt från resten av naturen?

När vi dömer någon så dömer vi också oss själva, när vi dömer oss själva dömer vi också andra, finns det något bra med det? Är det inte just dömande som skapar människor som kan göra sådana saker som Breivik? Tanken " det är något fel på mig" (som mycket väl kan vändas till "det är fel på alla andra") tror jag är den mest destruktiva tanke som finns.

Däremot måste vi som individer och som samhälle hävda våra gränser och skydda vår integritet, naturligtvis har Breivik tagit ett stort steg över samhällets gränser och måste hindras att göra det igen, på något vis, Bäst vore naturligtvis om vi på något vis kunde hjälpa honom att läka det skadade barnet inom och därmed skydda samhället, men tills det är läkt så är väl just förvaring utanför samhället det enda möjliga, och den självklara konsekvensen av hans övertramp.

Brott och Straff

I den bästa av Världar är vi alla Ett, och vi Vet det. Vi vet att det vi gör mot någon annan gör vi också mot oss själva.

I den bästa av Världar behövs inga lagar och regler, för det är självklart att vi behandlar varandra i respekt, Vi Är ju varandra, Vi är ju Ett. Om vi inte respekterar varandra så är det oss själva vi inte respekterar.

I den bästa av Världar finns det inga "sårade barn" och inga "egon" som gör varandra illa för det är självklart att vi inte sårar varandra, för det är oss själva vi sårar. Vi är ju varandra.

Om vi ändå skulle göra ett "misstag" i den bästa av Världar, tappa kontakten med den Vi Är, med Oss som Ett, och göra varandra illa, då skulle vi inte straffa, för då skulle skadan som uppkommit på Oss bara bli större.

I den bästa av Världar skulle vi hjälpa varandra att se våra misstag och dess konsekvenser, hjälpa varandra att ta ansvar för att läka såret, hjälpa varandra att se Oss själva, att se Oss som Ett.