Det fria valet

För mig blir Livet meningslöst utan vårt Fria val.

Att vi väljer själva hur vi tänker och reagerar på det vi Upplever är inte så svårt att förstå, det är hela tiden våra tankar som skapar vår Upplevelse.

Inte heller är det svårt att förstå att min migrän är kroppens sätt att tala till mig, och när jag bröt benet så kunde jag se att det var ett resultat av mina val, jag hade mera fokus på att prestera och vara "duktig" än på  säkerhet och att göra ett Bra jobb.

Det är inte lika enkelt att förstå vårt egna Ansvar och Val när t ex ett barn dör eller vi förlorar vårt jobb på grund av världsekonomin eller när vi på annat vis skenbart är offer för något som ligger långt bortom vår uppenbara kontroll.

Då behövs det ett annat större perspektiv, en större del av oss själva som vi inte har medveten kontroll över.

För att i alla lägen ha ett Fritt val så krävs det att vi har odelad Makt och Kontroll i varje situation, först då kan vi ha ett odelat Ansvar för våra Val och dess konsekvenser. Då kan vi Aldrig någonsin vara "offer" för något utanför oss.

För att få ihop detta så Väljer jag att Tro att vi alla har ett "högre jag", en "Gudomlig del" som faktiskt har odelad Makt över allt i vårt Liv som vi inte Medvetet kan påverka med våra Val. Jag Väljer att Tro att vi är Gudomen själv som Väljer vad den vill Uppleva av sig själv genom oss.

Jag tänker mig det så här: Innan vi föds så skapar vår Gudomliga del en plan för vad vi vill Uppleva i detta Livet. Den delen av oss kan ses som en kombinerad manusförfattare, regissör och producent som sätter upp ett skådespel där alla scener och alla rollfigurer har som enda syfte att skapa de önskade Upplevelserna.

Kanske är vi väldigt hårt styrda av manus och regi och saknar i praktiken ett Fritt Val, kanske har vi stor frihet att improvisera inom den givna ramen. Jag vet inte och det är inte heller viktigt för mig att veta, det enda som är viktigt för mig är att jag har Upplevelsen av ett Fritt Val (medvetet eller oemedvetet) och totalt Ansvar för Allt som träder in i mitt Liv, Att Jag och Min Upplevelse är Skapad av Mig och att det är Allt som Existerar.

Då blir Livet Meningsfullt för mig och Jag kan Fritt Välja att må bra eller att göra drama av det, beroende på vilken Upplevelse jag vill ha. Att jag inte Alltid ser meningen med det jag Upplever är inget problem, jag Väljer att se Allt som gott! och med enda syfte att skapa en Upplevelse av något slag.

När vi ställs inför ett drama (av Susanna Isaksson)

Texten lånad av Susanna Isaksson

När vi ställs inför ett stort problem. Ett drama. Vi våndas. Svettas. Får ångest. Oroar oss. Ber om hjälp. Vi ser ingenting. Vi låter känslorna fullkomligt köra över oss. Ivrigt accompanjerade av hjärnans ideer om hur det "är". 

Vi står inför en situation så skräckfylld att vi tappar allt. Och hela tiden sitter det någon på vår axel och målar framtiden och nutiden i de mest otäcka färger o känslor vi kan tänka oss. 

Hjälp?!

HJÄLP?!

I detta läget har vi tappat kontakten med det som "är", -helt. Dessutom låter vi känslorna föra oss likt havets vågor hit och dit. Vi är lost. 

Vi börjar desperat söka hjälp. Råd. Från någon. Vi börjar anklaga andra. Anklaga världen. Samhället. Vår uppväxt. 

Vi drar paraleller till allt det obehagliga vi tidigare upplevt och utstått. Luften tar slut och ångesten kväver oss. Skräcken gör att vi börjar få tunnelseende. 

Vi vill få en hanfast lösning. Vi vill få praktiska tips. Tips och KONKRETA råd på EXAKT hur vi ska göra. Någonstans inom oss tror vi att det liksom finns ett svar bak i facit som löser allt. Och. Någon ska ge oss det. 

Vad vi missar är att det som står i facit inte är ett agerande i 1, 2, 3... 

Det som står i facit är det som vi Inte vill höra. INTE kan ta till oss. Inte ens stannar tillräckligt länge för att ens reflektera över. 

-Mig?! Skulle detta handla om mig?! Mitt liv?! Mitt agerande?! Min energi?! MIN inställning?!

B u l l s h i t !

-Ser ni inte?! Det är ju de *pekar med rak arm* DE som gjort det här mot mig. JAG har inget med detta att göra! JAG är oskyldig! Jag? Fy f-n vad elak du är?! Jag. Har. Inte. Bett. Om det. Här!
Att min man är otrogen, barnen knarkar, företaget gått i konkurs, bilen är kvaddad, mamma har brutit kontakten med mig, jag har blivit vräkt, akassan avslog min ansökan...-skulle det vara MITT fel?! 
*tittar indignerat och argt bort*

ALLT. Som är i vårt liv. ÄR där för att lirka ur det bästa ur oss. 

Inte att vi ska "vinna". Få sista ordet. Klara det. Visa. Segra. Vara bättre. 

Nej. 

Det allt handlar om. Visa oss. Gång på gång. 
-Backa. -Se. -Iakkta. - Egofritt. -Lugnt. -Nyfiket. 

Varför finns detta scenario på min scen? Hur kom det dit? Varför är detta viktigt för mig att fokusera på nu? Vad är min lärdom i det nu? Hur kan jag bli lugn i detta NU, och när jag blir lugn i det, vad är det självklara att agera i?

Utan *storyn* i det som utspelar sig framför dig. Utan din bestämda berättelse om hur elak Sture är. Hur manipulerande Greta varit. Hur ful Göran varit bakom din rygg. Hur internet förstör din ekonomi/handel Hur vidrigt allan betett sig. Hur tydligt det är att Ellen är psykopat osv. 

Alla. Finns. På. Din. Scen. 

Din scen har du möjlighet att gå in o regissera i. Omedelbart. 

Men. Av dig krävs det att du då agerar och blir en utsökt regissör. 

Sätt dig på åskådarplats. SE alla deltagare. SE definitivt (!) även ditt eget agerande (mycket intressant och oftast det SISTA, om ens någonsin, vi gör). 
Fundera kring karaktärerna. 
Varför upplever du Ellen Psykotisk?
Var Göran ful bakom din rygg? Är det sant?
Manipulerade Greta egentligen?

OM. Du skulle gå in och verkligen titta på alla. Om du skulle för ett ögonblick gå i denna personens skor i några minuter. Skulle du då förstå och inse att ditt agerande. Din energi utlöste någonting hos x som reagerade i ett y hos v som sen slängdes i ditt ansikte?

Tänk om. Scenen kunnat ändrats om du haft en annan energi. En lugnare. Egofriare. Kärleksfullare. Kanske hade då inget triggats hos någon?

Det behöver ju inte handla om relationer. Det kan vara att bilen pajjar. Företaget brakar. 

Det intressanta (för jo...det ÄR det) , det är vad det lyckas väcka i dig. 

Vilken känsla kommer över dig. Ibland bara i en millisekund (vi är duktiga på att stänga av), fast reaktionen brukar visa sig inom några timmar eller dygn oavsett. I form av raseriutbrott eller att du får magkatarr eller what so ever. 

Försök fånga känslan. Var inte rädd för den. Låt den fylla dig istället för att snabbt "nolla" den. Det är inte så otäckt som man kan tro. 

Helt plötsligt kan det bli illamående i axeln som går som en våg till tårna där du når otrygghet som snabbt sveper över dig o blir sorg. Ofta får du upp en bild eller tydlig känsla av något du tidigare upplevt och absolut inte vill uppleva igen. 

Men. Det ÄR bara en känsla. 

Det finns de som har haft föräldrar som varit svårt skadade i krig. Både psykiskt och fysiskt. Alkoholiserade grymma och våldsamma. Där du varit utan pengar o trygghet. 

Det finns de som har lidit oerhört för att mamma jobbade på lördagar och vände bort blicken när du skrattade. 

Båda kan ha lidit lika mycket. Kanske tom han i andra fallet lidit mest. Det vet vi inte. 

Det ÄR inte Scenens innehåll som är det väsentliga. Med hur stora bokstäver det spelas upp med. 

Det är Känslan i dig. Reaktionen i dig som scenen finns till för. 

En bagatell kan vara stort som ett berg. En katastrof rätt ok. Det beror på. 



Så. Vad har jag summerat för mig själv just nu?

"Jag har en scen framför mig som väcker misslyckande. Att göra fel. Att bli baktalad. Att bli utanför. Att mista. Att gå ut bakvägen. Att. Be om hjälp. Att ta emot hjälp. Att inte veta vad exakt framtiden blir. Att göra någon besviken. Att vara lat. Att vara oekonomisk. Att välja den lätta vägen."

Och? Hur går jag vidare nu? 

Jag får klä av mig hjärnans skräckpropaganda som gör att mitt inre löper amok. 
Jag får känna in vad jag känner är sant inom mig. 
Jag får agera utan "berättelsen" om det som sker. 
Avskalat. 

Det finns inget facit. 

Det finns iakttagande. Medvetenhet. Förståelse. Flow. Agerande i flowet inan du hinner tänka. 

DIT. Är jag på väg. 



//Susanna

Drama är bra

Drama är bra! 

Nog är det bra att vara åskådare
men det är svårt att recensera pjäsen
om man inte sett hela uppsättningen!

<3

Klarsynthet (Ess av svärd)

Att se klart, att se igenom alla dramer och spel, att se igenom illusionen. Och att förstå.

Kortet manar oss att ta ett steg tillbaka och se på det som sker och vårt agerande utifrån. Vad finns under ytan? Vad finns bakom vårt eget och de andras agerande? Vilka tankar och känslor ger upphov till agerandet? Vad känner vi i situationen? Med klarsyntheten följer också klarspråket, när vi ser vad som händer kan vi kliva ur dramat och ärligt tala om vad vi ser och upplever.

Baksidan av Klarsyntheten kan bli en desillusion och en känsla av hopplöshet. Det kan vara svårt att leva i världen utan att delta i spelet och lika svårt att spela med då vi ser igenom det. För den som drar svärdet ur stenen följer också ett ansvar, ett ansvar som kan vara svårt att bära.

Klicka på bilden för att dra
dina egna tarotkort!

Don't hate the player - Hate the game? (Av Susanne Löfgren)

Text och bild lånad av Susanne Löfgren

Som vanligt kommer funderingar och skrivklåda när jag absolut borde lägga min tid på annat - i detta fall sova! :P Men det måste ut när det kommer! ;)

Alltså det här med att spela spel och ha sig... Blev en sån diskussion inatt och jag fick återigen lite tankar och funderingar kring det. Det där med att spela spel är inte min grej. Alls.

Såhär funkar jag: Jag är den jag är - take it or leave it! Funkar det inte, då hade den människan aldrig passat mig i längden ändå. Orkar inte hålla på att tänka på hur/vad man säger/gör, inte säger/gör?! Vissa kanske tycker att det är roligt att hålla på så, det får stå för dem och det säger jag inget om, men för mig funkar det inte.

Funderar inte på såna saker som om jag är "för av" eller "för på" eller vad det nu rör sig om. Jag är jag bara, det blir varken bättre eller sämre än så! Det räcker gott å väl tycker jag! =)

Jag gillar raka puckar och ärlighet.

Faktum är att hellre är jag själv för resten av mitt liv, än spelar en roll, något som inte är jag. Jag nöjer mig inte. Ska det vara något så ska det vara något jäkligt bra! Å finns ingen jäkligt bra som passar mig, då har jag det bra som jag har det ändå! Har så mycket kärlek och glädje i mitt liv! =)

När såna här funderingar/samtal ploppar upp undrar jag i mitt stilla sinne: håller alla på sådär? Spelar spel och har sig? Är det bara jag som inte orkar hålla på så? Är det nån slags mognadsfråga, eller bara en fråga om olika tycke/smak?

Hur funkar ni?

[Susanne Löfgren]

Gör det ändå!

Vi möter någon som vi Harmonierar med. Efterhand som vi lär känna varandra så hittar vi fler och fler positiva sidor hos den andre. Kanske är det hans Själ vi ser, vi kan se den för att den Harmonierar med vår egen. Kanske blir vi "förälskade" och börjar idealisera den andre. vi skapar allt vackrare bilder och förväntningar och glömmer bort att vi alla har flera sidor. Ju mer hon blir "vår bild av henne" i oss, desto större risk att vi en dag blir besvikna. Så en dålig dag, en dag när hen inte är i kontakt med sitt Gudomliga Jag, ett förfluget ord, en replik i ett drama.

Vår vackra bild faller ner från sin pelare och går i tusen bitar med ett KRAS, och vi bestämmer oss för att aldrig mer lita på den andre. Är det klokt? Ja så klart så finns det ingen som är ofelbar, vi kan aldrig lita på någon, för alla har vi dåliga dagar, all förlorar vi ibland kontakten med vårt Gudomliga Jag.

Men gör det ändå! Tilliten har inget med någon annan att göra, det handlar om att veta att vi alltid får vad vi behöver, att allt är precis som det ska, att veta att hen alltid gör sitt bästa med de förutsättningarna hen har just NU och att om vi tittar bland skärvorna så hittar vi en gåva till oss. Också i det som ser fult ut kan vi om vi tittar närmare finna skönhet. Om vi inte gör det ändå så blir det svårt att hitta gåvan. Bakom den spruckna ytan finns samma vackra Själ kvar så...

Gör det ändå!

Klippa band

Ibland får vi se våra vänner och våra partners i nytt ljus. Något händer och vi ser deras spel och roller. Den som är viktig för oss visar sig vara ngn annan än den vi älskade. Hade det varit någon annan så hade vi bara kunnat välja bort människan ur vårt liv, och kanske är det vad vi gör. Men med dom vi Älskat är det svårt att släppa taget helt.

Det finns så mycket stort förknippat med dessa människor, sådant vi aldrig känt förut, sådant vi aldrig vågat förut. vi har massor med fina upplevelser som vi vill ha kvar. Men nu undrar vi om allt varit ett spel, om våra upplevelser inte varit sanna. Kanske är det därför vi har svårt att klippa banden? Vi hoppas att vi sett fel, att den Älskade trots allt ska visa sig vara den vi trodde. Vi vill ha bekräftat att våra upplevelser var äkta.

Jag tror att vi måste ta hem upplevelserna till oss själva, för att kunna släppa taget. Våra upplevelser är våra, och har inget med någon annan att göra. Allt vi upplever är sant för oss, ingen annan kan skapa en upplevelse i oss, det är hur Vi ser på det vi möter som skapar våra upplevelser.

Jag kan inte veta om allt var ett spel från den andres sida, och jag bryr mig inte om vilket. Det är drama och det klarar jag mig utan. men jag vet att det jag upplevde i mig själv var sant och inget spel. Jag tänker bevara de bitarna, bilderna, upplevelserna och känslorna från de mötena. Allt annat släpper jag för det är inte intressant... bara drama som jag inte vill ha. I detta kan jag älska personen mer än någonsin, samtidigt som jag känner att jag har släppt henne/honom ännu en bit. Idag får den Älskade bara Kärlek av mig, han/hon må bete sig hur den vill, må spela vilka dramer den vill bakom min rygg, det berör mig inte. Jag Älskar de bilderna jag har av den Älskade i mig, de är en del av mig och har inget med personen att göra. De är Min Upplevelse inget annat.

Genomskinlig

Från och med nu är jag naken och transparent. Jag behöver inget drama längre, ingen rustning, inga roller eller masker. Jag behöver inte skydda eller ta hand om ngn.

Jag har plockat av mig del efter del av min rustning, kastat mask efter mask, gått ur drama efter drama. Så klart har det varit läskigt, men lättnaden är stor. Det tar så mycket kraft att bära rustningen, det blir så mkt repliker att hålla reda på.

Samtidigt som jag har haft motivet att bli sedd så har jag ändå inte visat mig. Jag är trött på det nu. trött på att gömma mig, trött på spel , roller och masker. Nu får allt helt enkelt vara som det är.

Säkert finns det mer att skala av, säkert så kommer jag att gå in i fler dramer, men då får det vara så helt enkelt.

På ett sätt känns det tomt, jag kan inget annat sätt att vara, kan inget annat sätt att mötas... men skit samma också med det...

Vara....

Vill jag vara kvar i dramat?

Vem vill jag ska bestämma i mitt liv?

Är det bilisten som ligger fem meter bakom medan jag gör en omkörning i mitt tempo, för att sedan ge mig fingret när han kör förbi?

Är det kunden som gör vårt jobb besvärligt bara för att han kan?
Är det före detta flickvännen som talar om för mig hur illa hon tycker om mig så ofta hon kan?
Är det den blivande chefen som ändrar ett redan ingånget avtal?

Eller är det jag själv?

Vill jag välja att gå in i ett drama som gör mig arg eller ledsen och rädd? Eller vill jag kliva ner från scenen och sätta mig i publiken och nyfiket betrakta skådespelet! Vilka är de andra rollfigurerna? Vilken roll vill jag spela?