I många år har jag varit rädd för att visa vem jag egentligen är.
Kvinnan bakom alla skapade mönster.
Jag har valt olika verktyg för att bryta dessa gamla begränsande mönster och öppna dörrar jag inte vågat kika in i förut.
Men jag kan nu konstatera att jag har bara tassat runt lite och öppnat lagom mycket så att inte hela JAG behöver synas.
Tyckt att det räcker väl att jag själv har sett en liten del och sen därigenom dragit slutsatser och tolkat klart bilden av helheten.
Det funkar inte längre.
Själ och hjärta ber om förändring.
Allt behöver komma upp i ljuset och ses.
Smyga runt runt och glänta på dörrar var kul så länge jag trodde att det var vad jag behövde göra. Men det var ju inte sant.
Jag behöver öppna mitt hjärta helt och vara kärlek i allt jag gör.
Jag behöver älska mig i allt jag gör.
Varje liten tanke och handling behöver komma ur självkärlek.
Utan det kan jag öppna alla dörrar i världen utan att ta ett enda steg framåt.
Jag kommer ändra på mycket i mitt liv nu.
Varje dag blir inte så där sprudlande fylld av glädje som jag vill att den ska vara, för det är ju inte heller sant. Alla känslor behöver få finnas och även om jag väljer glädje så behöver jag möta det som känns mest först. Möta MIG och lära mig älska mig själv för den jag ÄR.
En klok människa har ett tag matat mig med orden:
"Livet är nu, om hundra år finns vi inte".
Så sant
Det finns ingen annan som kan leva mitt liv än JAG.
Tiden är nu... dags att börja leva mitt liv i sanning.
Ett steg i taget... men varje steg från nu tas i kärlek till mig
Sov gott // Jessica
Jag fyller snart 39 år.
Idag blåste det rejält ute och trädens grenar sträckte sig lockande efter mig.
De ropade: ”Kom och klättra upp, sitt en stund här uppe och njut av utsikten”.
När jag var liten älskade jag att klättra i träd.
Jag kunde sitta högt där uppe i björken på kullen i flera timmar.
När slutade jag klättra i träd och varför?
Kanske den mest intressanta frågan är, vad hindrar mig från att klättra upp där idag?
När jag känner efter så tycker jag ju fortfarande att det är roligt att klättra i träd.
Vad fick mig att sluta klättra…. när blev jag för stor för att klättra och leka?
Var det någon som sa till mig att jag var för stor, eller blev det bara bortprioriterat av
alla andra viktiga vuxensaker som behöver göras?
Jovisst jag leker massor med mina barn, men varför behöver jag barnen som någon
sorts ursäkt för att släppa taget om allt vuxet och bara ge mig hän i egen lust för lek?
Vad är det i mig som är så starkt begränsande att jag inte leker själv längre?
Varför känner jag fortfarande en brinnande längtan efter att leka?
Vi vuxna är experter på att leva antingen i det förflutna eller i framtiden.
Det förflutna återskapar samma resa om och om igen, och för framtiden oroar vi ihjäl oss.
Det enda vi behöver och vet är här och nu!
De bästa lärarna på här och nu är barnen.
Titta på ett barn som leker.
Totalt uppslukad av händelseförloppet i det som successivt fantiseras och leks fram.
Eller tyst och koncentrerad på något som skapas med kritor på ett papper.
Lek = Här och nu
Barn = Omogen
Vuxen = Mogen
Är det sant?
Barn = Lekfull
Vuxen = Ansvarsfull
Är det sant?
Nej jag vill vända på de där orden lite och tänker att om vi alla
vuxna tillåter oss att vara tillräckligt omogna för att kunna se, att
våra mogna barn är så klokt ansvarsfulla att hela tiden visa oss hur vi
kan vara lekfulla vuxna och njuta av att vara här och nu…. då fanns det
inte längre några problem, bara en värld full av möjligheter!!
Så nästa gång träden ropar på mig tänker jag lyssna på barnet inom mig som vill leka.
Leken är en del av mig som öppnar för att leva fullt ut här och nu.
Om jag har lust för och blir glad av att klättra i träd, så ska jag absolut klättra i träd!!
[Jessica Persson]
