Koka soppa på en spik

Vi har alla hört historien om vandraren som kokar soppa på en spik och vi vet att det inte går, att det i själva verket inte är spiken som han kokar soppa på utan en massa andra resurser som hamnar i grytan.

Kanske har du också hört att allt är energi som vi med tankens kraft kan styra, att du med tankens kraft kan få denna energi att manifestera sig som vad som helst i ditt liv, det finns belägg för detta, kvantfysikerna har observerat att deras förväntningar kan få mikroskopiskt små elementarpartiklar att manifestera sig på en bestämd plats och en bestämd tidpunkt. Men därifrån och till att få en ny fin BMW eller en ny perfekt partner att manifestera sig direkt ur energin som omger oss är steget långt.

Det finns berättelser om hur Jesus manifesterar sig ur tomma intet framför lärljungarna för att sedan försvinna igen. I Castanedas böcker berättas det hur man kan förflytta sig från en plats till en annan utan bara med tankens kraft, och det finns många fler berättelser... Och ja, jag tror det är fullt möjligt att materialisera praktiskt vad som helst ur "tomma intet" dvs ur den energi som omger oss överallt.... om du är en av ett fåtal gurus eller mästare....

Men för de allra flesta av oss så är det inte så, vi lever i en kontext med mycket bestämda regler för hur energier rör sig genom vårt universum, hur det övergår till materia. Jag vet att det är fullt möjligt att få t ex en BMW att manifestera sig i vårt liv, bara så där.... Men.... den kommer inte ur tomma intet, lika lite som soppan kommer från spiken, om vi lyckas manifestera en BMW i vårt liv eller en perfekt partner, så kommer den från någon annan del av den kontext vi lever i det har alltså minskat BMW eller perfekta partners någon annan stans i kontexten i samma grad som de har ökat i vårt liv.

...om du nu inte råkar vara en mästare som faktiskt kan koka soppa på en spik förstås.

Vår kontext är begränsad, den energi som finns i universum är begränsad, den kan inte förbrukas eller skapas ny, men den är till stor del bunden i en process i vår kontext, under en viss tid i en viss form. Vill jag ha ett träd som jag kan såga brädor till mitt hus av, då kan jag inte ta energi ur luften och skapa det trädet, jag får vackert gå ut och hugga det i skogen och ta den energin ur den kontexten där den under tio- eller hundra-tals år varit bunden.

Om vi plockar mer än vårt behov av energi i olika former ur kontexten så är det en överkonsumtion oavsett om vi manifesterar den med tankens kraft eller om vi sliter i vårt anletes svett för att tjäna pengar att köpa den för. Oavsett hur många spik du har så måste du tillföra något annat för att det ska bli mat av det.

Självmedvetande

Skapandet av illusionen.. hur gick det till ,varför?....till vad nytta, i vilket syfte, behöver vi upplevelsen att vara åtskilda? och att skapa behov som vi sedan ska "befria" oss ifrån.?

Allt har den mening, det syfte, den orsak, och den nytta som du väljer att ge det, du bestämmer själv. Just nu tänker jag att det kanske kan vara så här: Självmedvetenhet, i samma stund som ngt i skapelsen blir självmedvetet upphör det (temporärt) att vara medvetet om att det faktiskt är en del av allt annat, med samma energier, samma atomer, samma livskraft. Kanske är det detta som i bibeln uttrycks i berättelsen om ätandet av kunskapens träd eller syndafallet.

Tänk dig att din hand plötsligt blir medveten om att den är just en hand, då inser den samtidigt att den INTE är en fot, INTE ett öga eller ngt annat än just en hand. Den förstår att den är annorlunda än resten av kroppen, inte ens den andra handen är likadan utan mera som en spegling av den själv. Fast den fortfarande är medveten om att, den sitter fast/är en del av kroppen, så känner den sig ändå åtskild och annorlunda.

Innan handen blev medveten om sitt själv, så var den fullkomligt nöjd med att vara en del av kroppen, den levde helt enkelt i frid. Nu sedan den blivit självmedveten så saknar den, den friden, saknar känslan av samhörighet. Den upplever brist på frid och samhörighet, och den får ett BEHOV/BEGÄR att fylla denna saknad med ngt.

Kanske vill den ha vackra ringar på fingrarna för att med skönhet, stolthet och glädje, uppleva ngt som liknar den saknade friden, eller kanske vill den hålla en annan hand i sin för att få en känsla av samhörighet. Kanske är det just denna självmedvetenhet som är målet och syftet med skapelsen, kanske är det själva skapelsen/livet/gud/whatever som vill bli medveten om sig själv.

När handen blivit självmedveten så behöver den för att hela kroppen (här synonymt med skapelsen) ska bli självmedveten ytterligare höja sin medvetandenivå, den behöver inse att den är en unik del av kroppen, men samtidigt att den tillsammans med kroppen är ett unikt större själv. den behöver se sina förmågor, sitt syfte, meningen med sin existens, att den faktiskt ha massor av funktioner att fylla i kroppen som bara den med sina unika förmågor kan fylla.

Kanske behöver den inse att den är bättre lämpad än ngn annan del av kroppen att klia bakom örat, eller att stoppa mat i munnen, att klättra upp till toppen av trädet så att ögat kan se utsikten. Men den behöver samtidigt bli medveten om att den inte kan göra detta själv. Handen kan inte utan armens hjälp klia bakom örat, den kan stoppa mat i munnen men den behöver munnens hjälp för att tugga och svälja så att det kan bli ny näring åt handens alla celler (vars processer den också måste inse att den är helt beroende av) Handen kan klättra upp till trädtoppen, men den kan aldrig se utsikten.

Kanske är det så att när alla delar av kroppen har blivit självmedvetna så är också kroppen totalt självmedveten, och åtskild med behov att fylla sin saknad av ngt större helt. kanske använder kroppen då sin hand för att smeka en annan kropp och skapa en känsla av den saknade samhörigheten. Men för att verkligen känna samhörighet så måste den bli medveten om att alla kroppar är viktiga delar av ngt större helt... som kanske i sin tur behöver känna sig som en del av ngt ändå större... osv tills hela skapelsen blir självmedveten. För som en klok vän skrev "Allt som finns kan inte uppleva sig själv som det är eftersom det inte finns något annat."

I frånvaro av illusionen finns faktiskt allt ändå, men det kan inte uppleva det, skulle jag vilja säga. Och kanske att allt som finns blir "verkligt" först då det upplevs/blir medvetandegjort, men att allt som upplevs också är det enda som faktiskt finns.

Enligt kvantfysiken så är allting dualistiskt till sin natur. Allt kan existera både som partiklar och som en våg/energi av oändliga möjligheter, först när det observeras blir det en partikel. Du kan hjälpligt likna det vid en krona som du sätter i snurrning på bordet, den ser ut som en nästan genomskinlig boll där kronans yta kan befinna sig på oändligt många ställen samtidigt, men när du för in fingret (observerar den) så befinner sig ytan just där du för in fingret, skulle du fört in fingret ngn annanstans skulle ytan visa sig där.

OK det är en bild och den är inte fullständig men på kvantnivå är det faktiskt precis detta som händer, på laboratorier så har man tagit foto av partiklar stora så de kan ses med blotta ögat, som befinner sig på två platser samtidigt!

Mkt tyder på att det faktiskt är precis likadant med oss att vi är ett oändligt fält med möjligheter som existerar (som "partikel"/materia) först då, och som, vi observeras. Kanske är det just precis det vi är, den som observerar, den som medvetandegör, den som får allt att bli ngt utifrån fältet av oändliga möjligheter. Kanske är vår sanna natur alltets medvetande (om än ännu så länge ofullständigt). Kanske är vi precis den vi väljer att vara. Det vi väljer att medvetandegöra om oss själva. Och kanske existerar endast det vi medvetandegör. Kanske bestämmer vi helt och hållet själva precis allting!

Sanning och konsekvens

Tidigare publicerat den 5/10-10 på Sigges radioteater

Alla har vi vår alldeles egen sanning. Är det vår verklighet som skapar oss eller är det vi som skapar vår verklighet? Jag tror faktiskt att vad vi än tror på så blir det sant för oss, vilken tro som helst tycks fungera.

Jag har lärt mig att det jag fokuserar på får jag mer av... och ändå tycks det funka lika bra att tro precis tvärt om. Som detta med regn, för de som tror på det så är det fullständigt sant att det ofelbart börjar regna om de glömmer paraplyet hemma. fast jag tänker precis motsatt, att paraplyet är en bön om regn. Och för Hoopi-indianerna, som var kända för att klara sig i extremt torra miljöer... deras bön om regn var att så bönorna, squashen och majsen... gjorde man det så måste det så klart regna, hur skulle det annars kunna växa ngt. Och det tycks ha fungerat för de klarade sig bra, i områden nästan utan nederbörd.

Jag har funderat lite på hur det kan vara så här också. Tror mig ha funnit svaret i kvantfysiken. Forskarna i den disciplinen har upptäckt att en del små partiklar tycks dyka upp precis där och när observatören förväntar sig att de ska dyka upp, och detta även när två forskare har olika förväntningar. Vi har fått lära oss att elektronerna rör sig som partiklar i banor runt nukleonen, men det är en förenkling... själva verket tycks det vara så att elektronerna är ett "energifält av oändliga möjligheter" först när ngn observerar dom så kollapsar de till materia på en bestämd plats. Runt om i världen finns det foto på partiklar så stora så de kan ses med blotta ögat, som befinner sig på två ställen samtidigt. Man har också observerat att en elektron kan förflytta sig från en plats till en annan utan att ngnsin befinna sig däremellan. Det tycks alltså vara så, att allting egentligen är ett energifält av oändliga möjligheter i sin grundform, först när ngn observerar det så kollapsar det till materia, och då precis på det sätt och den plats som observatören förväntar sig.

På Harvard university i Usa forskar man på vår möjlighet att påverka vår omgivning med enbart sinnet. bl a så har man placerat ut slumpgeneratorer runt hela världen, som konstant slumpar en rad med 1 och 0 och skickar raden till universitetet... man har konstaterat att många människors starka sinnesrörelser får resultatet att avvika från normen, t ex har man placerat en sådan på en fotbollsstadion under en derbymatch och fått starka utslag... fast placerad i ett varuhus där det också finns en stor mängd människor, men inte så mkt känslor ger den inget utslag. Det största utslaget fick man den 11 september.... då reagerade alla mätinstrument världen över med starkt utslag... och det intressantaste är kanske att de reagerade en stund INNAN terrorattacken inleddes, på ngt vis kan vi tydligen också känna av sådant som finns i luften innan det skett.

För mig innebär detta att våra förväntningar, önskningar och vår tro styr vår verklighet i väldigt stor utsträckning. Det som är sant för mig blir sant. Vi kan tro vad som helst, så även med detta jag nyss skrev... jag tror på det och då formar sig min verklighet runt den tron... medan för den som inte tror på det så stämmer det inte alls.

För mig innebär detta också att vi ska vara väldigt försiktiga med att tala om för ngn vad som är sant, vad de bör göra med sitt liv eller i sitt liv. Frågar ngn så kan vi råda och stötta. Men vi måste var väldigt ödmjuka och inse att deras sanning inte är ett dugg sämre än min sanning. Och min sanning är inte ett dugg sannare.

Det innebär också att vi kan förändra vår verklighet genom att förändra vår sanning. Gagnar min sanning mig? leder den till det jag vill se i världen? Eller behöver jag ompröva den?

"Be the change you want to see!"