Igår lämnade du din kropp, och jordelivet. Du for måhända vidare till en bättre plats, utan smärtor, glömska och förvirring. Jag väljer att tänka att det var lika bra för dig. Jag tror inte att du hade ont av denna Världen, men du hade nog inte heller särskilt mycket gott av den längre. Och lämnat den hade du på sätt och vis gjort sedan flera år tillbaka, in i glömskans och förvirringens värld.
Jag är så tacksam att jag har fått ha dig som Mor. Du lärde mig mycket och du lär mig alltjämt saker. Jag var nog bara ca 7 år när du lärde mig att använda symaskinen, den fina gröna Husqvarna ZigZag som nu finns här hos mig, och som jag nyttjar då och då. Du var ju så illa tvungen att lära mig, för hur du än försökte låsa in maskinen för att få ha den ifred så hittade jag ändå fram till den, och när du sen skulle använda den fann du att allt var ett enda trassel. När jag var sjuk satte du varp på bandväven och lärde mig att väva på den, eller så åkte du iväg och skaffade väv och garn som jag kunde brodera små korsstygnsdukar med. Men att knyppla lärde du mig aldrig hur många gånger jag än trasslade dina alster i vardande.
Och nog är det dig jag har ärvt min kreativitet ifrån. Jag minns hur du byggde levande julkrubbor med palmer gjorda av ändarna av morötter och rödbetor som du fått blasten att börja växa på. En annan jul gjorde vi bonader med vaxkritor på lakansväv som du sedan smälte in i tyget med strykjärnet. En gång köpte du en damejeanne som du sedan skapade ett litet ekosystem i och korkade igen. Hela ekosystemet utgjorde fot till den lampa som fick tjänstgöra som sol. Växter var för övrigt en av dina paradgrenar, Få är väl de hem där det prunkar lika mycket av blommor och blad i varje fönster, som det gjorde i ditt hem i dina krafts dagar. Jag tittar på mina stackars slokande krukväxter och inser att där har jag mycket kvar att lära.
Måhända fick du många av dina kreativa idéer från Land, Ica-Kuriren, Husmodern och andra ställen. Men du ryggade inte för att prova vad det än var som tilltalade dig. Där lever du vidare i mig, kanske hade jag varit en helt annan om jag inte fått detta mod att prova av dig.
Såklart insåg jag inte din storhet då, och tyvärr så förstod jag mycket av ditt Kärleksspråk alltför sent, sedan ditt sinne redan fördunklats av demensens dimmor. Inte tänkte jag på att det var Kärlek när du åtskilliga sena kvällar, sedan dagens mödor äntligen skulle vara slut, fick plocka fram symaskinen och sätta dig att laga de kläder som jag ofta rivit sönder i min ovarsamhet. Inte heller kunde jag tolka din omtanke då jag efter mycket tjat om ett par svarta jeans (då alla skulle ha "Puss o Kram" eller "Gul & Blå") till sist fick ett par illasittande svarta Manchesterjeans. :-|
Men som sagt: Jag uppskattar och förstår dig mer och mer för varje dag som går, nu sedan jag försöker att leva det liv som var ditt. För Lanthushåll var din absolut bästa gren och ditt yrke. Självklart är det du som inspirerat mig till detta liv, och självklart lever du vidare i mig i mitt liv som strävande självhushållare. Ofta önskar jag att jag hade haft dig att fråga till råds idag. Och jag hoppas att du, där du nu är, känner den beundran och Kärlek som växer i mig efterhand som jag mer och mer förstår vilken talang och storslagenhet som krävdes av dig för att föda sex personer i stort sett med ett självhushåll.
Tack Mor för allt du gett mig, och alltjämt ger mig ♥
