Under skäppan

När jag var barn gillades inte den jag var, visade jag mitt sanna Själv så blev jag avvisad. Jag var blyg som barn, mötte inte blicken, ville inte bli sedd, av rädsla att bli avvisad.

Genom åren har jag skapat mängder med strategier, för att bli sedd utan att visa mig. Strategier som håller tillbaka mitt största Jag. Många av strategierna är svåra t o m för mig själv att genomskåda.

Den första strategin var nog att vara duktig, att Göra i stället för att Vara. Funkar utmärkt! Jag blir bekräftad och sedd utan att visa mig. Andra såg vad jag gjort i stället för mig. Jag har jobbat mkt med detta, genomskådat och skalat av bit för bit. Idag tror jag att jag är färdig med detta, jag har trott det förr, men lurat mig själv. Men idag känns det skillnad, det ligger ingen energi där längre, finns inget driv i görandet för att bli sedd.

Nästa subtila strategi som jag genomskådade var att öppna mig för att dölja mig. Genom att hålla fram delar av mig själv öppet, naket, skapade jag illusionen av att jag syntes för att slippa visa mig. Men den innersta kärnan, mitt högsta Jag visade jag aldrig. Är jag färdig med detta? Jag tror det. Lager efter lager har jag tagit fram i ljuset, skalat mig närmare och närmare den innersta kärnan. Idag känns det inte som det finns ngt som döljs för mina vänner, faktiskt inte för någon alls.

Men det finns ett steg kvar. Jag har en gåva till Världen. Vi har alla en gåva till Världen. Vi har alla ett ljus som ska lysa klart på himmelen. Jag har gått från att vara ett litet ljus som lyser upp det rum där mina tryggaste vänner samlas till att vara en gatlykta som lyser på alla som passerar. Många passerar, många får del av mitt ljus, men fortfarande lyser jag bara på de som passerar mina kvarter. Självklart är mitt ljus inte till för alla, alla har sitt ljus att följa, sin väg att gå. En del behöver helt enkelt inte mitt ljus, för att finna sin väg. Men de finns också de vars ljus skulle lysa starkare om de bara kom till mitt kvarter, om de hittade min gatlykta.

Vi är alla ämnade att lysa för alla, vi är alla ämnade att vara Solen. Jag vet precis vilken väg jag ska gå, jag vet mitt nästa steg för att sätta mitt ljus på himlen, för att bli Solen. Och här kommer nästa strategi in. Jag tar inte det steget. Jag stannar kvar i toppen på lyktstolpen, i stället för att lyfta till himlen. Jag skyller på att jag är upptagen av att lysa på mina kvarter, för att slippa vara Solen som lyser på alla, som alla ser, och som inte har ngt att dölja sig bakom, som aldrig kan skylla på ngt, inget att skyla sig bakom. Jag lyser på de få, för att slippa lysa på alla. Jag visar mig för de få för att slippa visa mig för alla.

Dags för nästa steg!