Katastrofer

Tyvärr är det väl så att det måste en katastrof till för att vi ska börja våga se oss själva. Det är våra största rädslor som vi måste möta för att bli hela och vi har ägnat hela livet åt att finna på strategier för att fly från dem.

Inte förrän vi tvingats möta oss själva gång på gång inser vi att det är värt det, att vi har inget val, vi kommer att åka på allt hårdare och hårdare käftsmällar tills vi äntligen fattar.

Men efter att vi mött oss själva i några katastrofer så vet vi att det alltid blir en fantastisk utdelning, vi blir av med allehanda stress, prestationsångest, fysiska problem, bekräftelsebehov... you name it. Livet blir helt enkelt fridfullt och enkelt.

Det kommer fortfarande att finnas kvar rädslor att möta, och till på köpet så är det allt större rädslor som återstår efterhand som vi betar av de mindre, men vi vet att Livet kommer kärleksfullt att leda oss dit när vi är redo. Och vi kan välja att inte fly utan nyfiket betrakta det som Livet serverar oss.

Då behöver heller inte katastroferna bli så stora och långvariga och framförallt så vet vi att det bara är ett steg mot ett ändå bättre Liv.

Tror att det började för mig när jag var runt 28 år. Jag hade på ganska kort tid haft 3 relationer med 3 väldigt olika Kvinnor, men alla relationerna slutade på samma sätt och jag insåg att fast det på ytan inte verkade ha med mig att göra så var ändå den enda gemensamma nämnaren jag. Det måste vara något i mig som gjorde att det blev som det blev. Jag valde att titta på det i terapi. som ledde vidare till sökande inom shamanismen.

Ganska snart hade jag en mängd verktyg att hantera Livet med och jag kände mig färdig.

Sen tog vardagen över med relation och småbarnsår... och jag tappade bort detta med att se på mig själv.

Inte förrän efter separationen återgick jag till att lära känna mig själv, genom ett antal relationer  och mängder med samtal.

Så kom den första katastrofen, som tvingade mig att se min prestationsångest bottnande i dålig självkänsla, en ny tid med terapier och kurser vidtog och jag kunde landa med betydligt större kännedom om mig själv och mycket tryggare.

Så blev det dax för nästa katastrof, en Underbar och fruktansvärd relation med en psykopat, äntligen insåg jag att jag är Värdefull precis som den jag är.

Just nu duggar Insikterna tätt i den separation som jag befinner mig i just nu, jag ser ändå mer av mig själv, går förbi ytterligare rädslor och vidgar mitt Hjärta.

Visst kan vi lära oss något om oss och se oss själva utan katastrofer, men ibland tycks det som att Livet måste lirka oss förbi våra största rädslor genom att ge oss ett slag på käften. Kanske är det enda sättet, medvetet sökande och liknande hjälper iaf sällan som det verkar, huvudsaken är att vi Lever vårt Liv och betraktar oss själva i Livet. Då finns det chans att vi slipper katastroferna, eller åtminstone landar vi mjukare.