Se mej!

Det är mycket nu, migrän flera dagar i rad. Extrajobbet som jag skulle gjort i helgen blev inte gjort, städningen av huset blev inte av, jag har hostat så jag fått en spricka i revbenet.

Allt samman hänger ihop. Min jobbiga hals (kvalsterallergi), min migrän, mitt ostädade hem, mina ekonomiska bekymmer (hann ju inte göra  extrajobbet) är allt ihop olika sätt för det lilla barnet i mig att bli sedd. Samtliga väl beprövade favoritmetoder, som jag haft med mig hela livet. Och nu hopar de sig och dyker upp alla på en gång. Varför är det så?

Det lilla barnet i mig har också haft andra strategier för att bli sedd. Han har kämpat förtvivlat för att vara duktig på all möjliga vis, med prestationsångest som följd. Inte särskilt hälsosamt. Nu är jag äntligen fri från prestationsångesten, och behovet av att bli sedd är så gott som obefintligt.... för den vuxne jag. Men varför kan då inte barnet i mig också vara nöjd?

Även om strävan att bli sedd är en mindre lyckad drivfjäder, så måste vi för den skull våga Visa oss, inte för att bli sedda utan för att våga vara den vi Är fullt ut. Barnet i mig var inte välkommen att vara den han Var, i stället lärde han sig att gömma det som var han till förmån för att bli sedd för något han gör. Han har gömt sig väl, så till den grad att jag har svårt att se vem jag egentligen Är, jag har svårt att känna vad jag Vill. Någonstans innerst inne vet jag vad jag Vill, men rädslan håller mig tillbaka, jag vågar inte ens se det.

Hur ska jag kunna visa mig för världen när jag inte ens vet Vem jag Är? Det finns ett sätt, genom att interagera med och se andra så ser jag mig själv, men blir också sedd. Genom att vara så naken och ärlig jag förmår i varje möte så blir bilden av mig själv tydligare. Och genom att aldrig, aldrig låta en önskan/längtan om aldrig så liten passera utan att försöka ta tag i den och Go for it!

Jag Gör't!

Men oj vad jag längtar efter en trygg famn att krypa in i nu.....