När en stjärna faller

Tidigare publicerat den 4/10-10 på Sigges radioteater

Ser du stjärnan i det blå ♫♪♫
Allt du önskar kan du få ♪♫♪....

För andra ggn på en vecka ser jag meteorer, idag t o m två. "När en stjärna faller får du önska dig ngt", "Allt du önskar kan du få..."  För mig är det sant att vi får vad vi i vår själ önskar oss, inte alltid det vårt medvetna jag önskar sig, men det vi behöver för att komma dit vi i vår själ önskar oss.

I min närhet har jag just nu några vänner med sorg. Deras stjärnor har fallit och kommer aldrig mer att lysa på himlen. För dom så är det ett hån att påstå att du kan skapa vad du vill, att allt du önskar dig får du. Deras stjärnor har fallit och lyser aldrig mer.

Vad de behöver är att sörja, deras dröm har fallit från himlen för gott, det finns ingen lösning, sorgen är den enda lösningen, sorgen är det enda som kan göra dom hela igen. De behöver gråta och låta gråten skölja dem rena så att de åter igen kan se skönheten i stjärnhimlen, se alla de stjärnor som finns kvar, börja drömma igen. Sorgen och gråten sköljer våra minnen rena, och låter oss vara i Kärleken i det som var.

Men hur lätt är det att i livets mitt, som vuxen, tillåta sig att verkligen sörja, hur lätt är det att i 40- 50-årsåldern tillåta sig att gråta tröstlöst som ett barn. Vi är mitt i livet, med jobb, barn, och ett liv som snurrar på som vanligt. Hur lätt är det?

Vad vi behöver då är en trygg famn att vila i, ngn som bara håller om oss och låter oss gråta, låter oss vara precis där vi är, utan att försöka sudda över det. Sådana famnar är en bristvara, hur många har någon famn att gråta i? Inte många tror jag. Jag vet bara en eller högst två ggr då jag kunnat gråta i den famnen som vuxen. Om jag skulle behöva den famnen idag, så är jag nog väldigt gynnad, jag kan komma på flera vänner som jag skulle kunna ringa och säga "Kan jag få gråta i din famn en stund?" Men skulle jag göra det? Även om de skulle klara det, skulle jag klara det?Och inte blir det lättare av att jag faktiskt inte minns den famnen från det att jag var barn. När jag var barn och grät fick jag bara höra att det "går över tills du ska gifta dig". Jag minns ingen sådan famn. Hur lätt är det då att tillåta sig den famnen som vuxen?

Jag skulle vilja, och kunna, vara den famnen för mina vänner just nu, men de är inte här, med min famn innom räckhåll. Vi behöver fler sådana famnar i världen, så att det alltid finns ngn innom räckhåll. Och vi behöver tillåta oss att vila i den... när en stjärna faller...