Tidigare publicerat den 11/6-08 på Sigges radioteater
Jag ska förklara.... varför jag inte hälsar på mina föräldrar mer än ytterst sällan, varför jag flyttat långt iväg från mina föräldrar, varför jag nästan aldrig ringer till dom.
Därför att det gör alltför ont, det finns en saknad, en sorg.... jag upplevde mig aldrig som älskad när jag växte upp, visst jag hade det bra rent materiellt, och jag var trygg, men deras rädslor för närhet och kärlek fick jag i arv. Av rädsla för att bli avvisade avvisade de min kärlek och min närhet... och jag gör det samma både med dom och hemskt nog alltför ofta med min son.
Det finns en ilska... som inte får finnas, en ilska över att de förnekade mig mitt rättmätiga arv, min rätt till kärlek och närhet. Och desutom förbjöd mig att hävda min rätt, förbjöd mig att vara arg för det.
Så är det. Vad man sår får man skörda. Jag är inte intresserad av att försöka spela ngt yttligt "bryr mig om" som ändå inte får kännas vare sig i deras eller mitt hjärta... de är ju fortfarande rädda för min kärlek och min närhet.. och jag är ju fortfarande rädd för att min kärlek och närhet ska avvisas som alltid förr. Därför lämnar jag dom ensamma till den dag då jag vågar älska dom oberoende vad de gör med min kärlek, oberoende vad de ger mig tillbaka.
Visst i dag är jag tacksam, tacksam för att mina föräldrar är de dom är och för att de gav mig precis det de gav. Utan det så hade jag aldrig blivit den jag är idag. Utan dom hade jag aldrig behövt vandra den väg jag vandrat för att finna kärleken i mig själv... och kanske hade jag aldrig funnit den.
Jag känner min sorg och mina rädslor, och mina funderingar kring detta, som jag skrivit ner här, har helat mig en bra bit på vägen. Det påminner mig om att idag är jag nog där. I dag kan jag stå stadigt på jorden, vidöppen... och bara ge kärlek, bara se dom, bara höra dom... utan att behöva vara rädd för att bli avvisad... utan att avvisa. Nu behöver jag inte heller avvisa min son.
Detta var precis i rättan tid, precis vad jag behövde just nu.
Visst är det så... allt vi har fått av våra föräldrar är en gåva! Utan den så hade vi inte kunnat utvecklas och bli mer... att bli hela. Så därför har vi nog noga valt våra föräldrar innan vi gick ned till detta liv. Livsprocessen går vidare... vi blir lite mer än våra föräldrar och våra barn får förutsättningar att bli ännu mer och nästa generation och nästa... :) Vi är långsamt på väg mot fulländningen <3 Kram /Kjelle
SvaraRadera