Du säger att vi ska ses och prata om Vår gemensamma framtid, jag har ingen aning om vad det innebär för dig, en fördjupad relation eller kanske att du vill att vi ska vara vänner, du kan ha kommit fram till vad som helst... du ska bestämma en tid då vi kan ses.... och jag sitter och väntar... på tiden... på mötet... på att du ska se något jag skrivit, och kanske reagera... på ett livstecken... men mest väntar jag på att du på eget initiativ ska höra av dig...
Kanske kommer det aldrig att ske... kanske hinner du inte med någon eller något som inte pockar på din uppmärksamhet...
Och jag går sönder. Jag kan inte sitta och vänta här. får inget gjort på något plan, bara väntar.
Jag inser att jag måste ta tag i mitt liv, jag kan inte hänga upp min tillvaro på att du ska höra av dig. Jag måste börja sörja, släppa taget, släppa förhoppningarna... börja Leva igen.
Men det är svårt att sörja när jag inte vet om det finns något att sörja.
Det är svårt att sörja något som kanske finns här och som jag inte vill vara utan...
Men jag måste... annars går både jag och min tillvaro sönder
Jag måste ta en dag i taget, just nu finns du inte här alltså finns du inte. Vad skulle jag göra då om jag inte bara satt här och väntade?
Snälla söta rara, sluta vänta, inse sanningen.
SvaraRaderaVet att det låter elakt men sagt i all välmening,
livet är till för att levas, inte en enda lång väntan
på.......... ingenting.
You'll see ;-)
SvaraRadera