Måste jag dö för att Leva?

Då min far var 60 fick han sin första hjärtinfarkt, min kusin fick sin när han var 50, de har båda levt många år efter det, förvisso förkortade fars infarkt sannolikt hans liv men han uppnådde ändå aktningsvärda 86 år. Min kusin lever förhoppningsvis i bästa välmåga i många år till.

Då jag var strax över 40 uppdagades för första gången att jag hade högt blodtryck, det var under några jobbiga år av mitt Liv, och bara under korta perioder i samband med inbetalningen av kvarskatten. Jag tog det på allvar, jag ville inte fullborda sviten. Det föranledde aldrig medicinering, den jobbiga perioden tog slut och i stället började en mycket omvälvande period av mitt liv, då jag sakta bit för bit monterade ner allt som varit viktigt för mig, i grund och botten så var det egentligen bara en sak, nämligen att bli sedd. Det har för det mesta omedvetet varit min enda strävan i Livet.

Jag har kanske varit duktig på mycket som jag företagit mig och framförallt har jag varit duktig på att bli sedd, men bit för bit har jag sett igenom mina vackra fasader, det har inte varit jag. Jag har inte plockat bort dem, det har bara blivit meningslöst att hålla fram en fasad och blänka med den när jag upptäckt att det är en fasad.

Sedan ungefär ett halvår tillbaka har mitt Liv i stort sett saknat mening och mål. Visst har det funnits ljuspunkter, det har funnits stunder då jag både skrattat, älskat och gråtit. Det finns stunder då jag njuter av Livet, fantastiska möten med människor som jag Älskar, men mestadels så kunde jag lika gärna spelat något dataspel, eller för den del vara en av de hubotar från tv-serien "Äkta människor" som vandrar runt som förprogrammerade dockor, utan förmåga till någon verklig närvaro.

Någon gång för mycket länge sedan tappade jag bort mig själv, min längtan och min riktning, i stället klistrade jag på en massa utanpåverk, när nu det är borta så är det tomt. Det är inte så att jag är missnöjd med livet eller något annat, allt är faktiskt väldigt fridfullt och skönt... men tomt. Det var faktiskt så att bara för några veckor sedan tänkte jag tanken att skulle jag dö nu så skulle det vara ok. Det spelar ingen roll liksom, grabben är nästan vuxen och någon annan har jag inte. Jo jag vet att det finns massor av människor som jag bryr mig om, men ni har så många andra.... Nej jag är inte depressiv eller känner dödslängtan, jag Älskar att Leva, det gör jag verkligen, jag vet bar inte hur man gör.

Kanske var det en förvarning till vad som komma skulle, eller en reaktion på att jag faktiskt känt av min kärlkramp då och då de senaste månaderna. Min vana trogen har jag nonchalerat det. Men så de senaste veckorna har jag känt mig rejält (och då menar jag rejält) stressad ganska ofta, utan att vara det egentligen, och utan någon påtaglig anledning. Jag har undrat över det, men inte kunnat finna någon orsak. Jag mår ju bra... fast tomt. Sömnen har inte varit något vidare, brukar annars sova ganska bra om än lite, men jag brukar klara mig med lite sömn. Så också nu, fast stressen tilltar.

Så igår kväll när jag inte för mitt liv kunde sova med kroppen prillig av rastlös sockerdricka, slog det mig plötsligt, "jag har kanske högt blodtryck!". Sagt och gjort jag letade fram blodtrycksmätaren, trädde den på armen och startade... med en suck dog den. Jag har inte använt den på flera år, så det blev till att råna stereons fjärrkontroll och något mer på batterier, sen åter till verket. Vilade en stund sedan uppmätte jag mycket riktigt ett rejält högt blodtryck. Gåtan fick sin lösning, jag hade alltså förväxlat ett vanligt symtom på stress (högt blodtryck), med stress it self. Det förklarade varför jag var stressad fast jag inte var stressad.

Nu beslöt jag mig i alla fall för att det var dax att göra något åt mina symtom, helt enkelt för att det börjar bli jobbigt att gå omkring så här, för en del av mig tycker fortfarande inte att det spelar någon roll om jag lever eller ej. Sagt och gjort, kanske var det bäst att göra något på en gång, jag ringde sjukvårdsupplysningen, som efter en stund kom fram till att jag borde gå till jourvårdcentralen då de öppnade på lördag förmiddag. Blodtrycket var lika högt på morgonen, och jag gick lydigt till vårdcentralen, väl där konstaterade de mycket riktigt att jag hade ett högt blodtryck, och sa åt mig att gå till min egen vårdcentral på måndag morgon, de besvärade sig inte ens att lyssna på mitt hjärta, eller att låta mig träffa en doktor. Så mycket för den handlingskraften!

Nåväl, symtomet kvarstår, och jag tro inte att det enbart beror på ärftliga betingelser, jag tro att det handlar om bristen på mitt Själv. Dels att jag inte kan hitta själva Självet, och dels så tror jag att det är barnet i mig som alltid sett till att bli sedd, som nu börjar känna sig övergiven och icke-existerande. Kanske är det också så att i dödens närhet kan jag finna min Livskraft.

Har jag egentligen något annat val? Livet kan offra sig för att något annat ska Leva, Livet kan praktiskt taget tyna bort, men en sak gör det aldrig, det ger inte upp. Sällan vet vi vart vi är på väg i Livet egentligen, vi kanske tror det, men vi vet inte. Vad spelar det för roll att jag inte vet vart Livet ska föra mig? min enda uppgift är att uppleva Livet, och jag litar på att Livet kommer att föra upplevelserna i min väg.

Tre saker ska jag göra nu. Jag ska ta mitt inre barn i famnen och krama det hårt, jag ska sätta den ena foten framför den andra, varje längtan ska jag följa om än så liten, längtar jag inte efter något ska jag gå ändå. Livet är något vi gör tillsammans, tillsammans upplever vi det, du och jag, efter bästa förmåga, det räcker.... och på måndag gör jag ett nytt försök med läkaren.