Text och bild är lånad av Sofia Elenäs
Idag har jag förstått varför jag numera så sällan känner mig anklagad och hamnar i lägen där jag går i försvar.
Jag tar inte längre allt så personligt eftersom jag inte längre identifierar mig med min person. Jag identifierar mig med det varande som upplever stunden och det varandet utgör vi tillsammans.
Jag ser idag min medmänniska som en del av mig själv. Det finns ingen anledning för mig att döma och värdera andra människor, utan allt vi upplever tillsammans kan användas till att medvetandegöra oss själva, hjälpa varandra att se, acceptera, förstå, älska och omfamna allt som är.
Det finns förstås tillfällen då det fortfarande inträffar att jag känner mig anklagad och värderad...eller känner behov av att anklaga och värdera andra, det är i de möten då jag känner mig separerad från helheten och kärleken.
När det händer försöker jag nu istället att se, vad det är i mig, som får mig att uppleva separation inom mig själv, utan att anklaga och värdera mig själv eller den som väcker känslan. Allt kan användas och föra oss närmare varandra och sanningen om oss själva.
Jag får uppleva och möta allt det jag behöver och vissa saker kanske jag inte kan förstå omedelbart, utan blir ett frö som kanske gror så småningom
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar