Det finns inget dömande

I dag är det Domsöndagen och temat i de kristna kyrkorna är "den yttersta domen". Jag försökte göra min tolkning av dagens evangelietext, men om jag skulle bli nöjd med den så blev det alltför långsökt. Läs den själv om du vill och känn efter hur texten känns för dig: Evangeliet enligt Johannes kapitel 5, vers 22 - 30

För mig är själva tanken på den yttersta domen bara alltför absurd. Det finns inget dömande i skapelsen, det finns enbart konsekvens. Livet strävar alltid efter balans, blir det obalans så uppkommer en konsekvens som återställer balansen.

De tidiga jägar- samlar-kulturerna visste detta. De visste att Respekterar vi inte Livet så uppstår det en konsekvens, som slår tillbaka på oss själva. De visste att om vi skördar det sista av ngn art så uppstår brist och vi kan inte skörda igen, De visste att om ngn art blev för många så uppstod brist på deras föda och arten decimerades så att balansen återställdes. De visste att bristen i sig inte fanns den var bara ett resultat av en obalans, eller av bristande Respekt för Livet.

Konsekvensen av att tro på en allsmäktig gudom som skapat allt och samtidigt är dömande är katastrofal. Vi kan inte vara större än den gudom som vi tror på. Och även om vi inte personligen bekänner oss till den tron, så präglar den vår kultur. En allsmäktig gudom som dömer sin egen skapelse är bara så absurd, och så fjärran från det vi ser i skapelsen.

Om gudomen har skapat Allt och är Allt som finns, kan den inte behöva ngt, för det finns inget som inte är gudomen, med andra ord det finns inget som gudomen kan behöva, den är ju allt. Om gudomen inte behöver ngt då finns inte heller ngn brist, eftersom det inte finns ngt att lida brist på. Utan behov finns inga krav, och inga misslyckanden. Och finns inga misslyckanden så finns det inte heller ngt att döma eller fördöma.

De tidiga kulturerna visste detta, och respekterade Livet. Man såg till att upprätthålla balansen i Skapelsen, och undvek konsekvens. Men när människan övergick från jägare/samlare och blev herde/odlare, började vi tro att vi hade makt över skapelsen. Vi trodde att vi kunde bestämma hur stor skörd vi skulle få. Genom att bryta ny mark och odla mera, genom att ha större boskapsflockar, kunde populationen öka. Men då populationen ökade så uppstod en brist som en konsekvens av obalansen. Marken blev utarmad av för intensivt nyttjande, eller det fanns inte mer ny mark att bryta, inget mer bete. Konsekvenserna av de tidiga herde-/odlar-kulturernas överutnyttjande av naturen ser vi bl a i Sahara i norra Afrika.

Ur människans hybris, ur bristen på Respekt för Skapelsen, föddes tanken på brist som ett straff. Människan hade blivit maktgalen och vägrade att se att bristen enbart var en konsekvens av den obalans de själva skapat. Istället skyllde man på gudomen, man skapade en berättelse om gud som den maktgalna människans avbild. Man skapade en bild av en gudom med behov som den kunde misslyckas att få uppfyllda. En gudom som straffade och dömde sin skapelse för att den inte kunde uppfylla dess behov.

Detta måste nog vara mänsklighetens största misstag. Konsekvensen ser vi överallt i dag. Ur tron på brist, föds tron på misslyckande, konkurrens, girighet, dömande och fördömande.

Det må vara hur det vill med gudomens natur, men att tro på en gudom som behöver ngt ger som konsekvens att vi aldrig kan uppnå det vi önskar oss mest av allt: En Hållbar Värld i Fred och Harmoni! Den Världen kan bara uppstå som konsekvens av Respekt och Kärlek till Varandra, Allt Levande, och Hela Skapelsen.

Vill vi välja den konsekvensen så måste vi välja Att Vara Kärlek. Annars dömer vi oss själva till undergång.