Originalitet

Jag vill skriva något om originalitet. Ordet betyder ursprunglighet. Någonstans tror jag att det är väldigt viktigt för oss att vi hittar vårt ursprung i oss själva. Vi är original! Ingen annan kan vara Jag lika bra som jag, det finns inte heller någon annan som jag kan vara lika bra som de själva. Det finns inget skäl att kopiera något från någon annan. Vi är redan perfekta precis som vi är!

Ingen förälder, kompis, lärare, partner, mästare eller bok kan lära oss vem och hur vi ska vara, de kan bara spegla oss, inspirera oss och ge oss verktyg för att se oss själva. De är ju inte jag så hur skulle de kunna veta hur jag ska vara.

Varje försök att vara någon eller något annat än den vi är är dömt att misslyckas, det blir bara en påklistrad yta, som inte har något bakom, en yta som döljer vårt sanna jag både för oss själva och andra. Jag tänker på detta med covers inom musiken, det finns massor med tekniskt duktiga sångare och musiker, men åtminstone jag tycker det är ganska trist att lyssna på en cover om den låter precis som originalet. Vad är det för mening med det liksom? Men om någon duktig artist tar en bra låt av någon annan och sätter sin egen prägel på den då kan det lyfta låten och göra den ändå bättre, en låt som i original kanske känns medelmåttig kan bli helt fantastisk om den tolkas i stället för att kopieras. Artisten har låtit sig inspireras av en annan artist  att plocka fram bitar av sig själv som kanske den inte skulle se och visa annars.

Att vi har en yta är kanske ofrånkomligt, men vad händer i oss om vi inte låter oss själva lysa igenom? Vad gör det med vårt värde när vi låter oss formas av något yttre? Vad händer med vår självkänsla? Hur ärliga känner vi oss? Hur lätt är det att se vårt Själv om vi aldrig visar det? Hur lätt är det att höra vår inre röst om vi alltid lyssnar på andra röster?

Om inte jag är Jag vem ska då vara det?