På Solsickegatan

Tidigare publicerad i feruari-09 på diverse communitys, samt den 2/10-10 på Sigges radioteater

På Solsickegatan i ett villaområde bor många olika människor i nr 20 bor Hans, med sin son varannan vecka. När Hans var mkt liten så var han bara kärlek, det fanns inga rädslor, men han visste inte om att han var kärlek det var bara så helt självklart det han var, och det enda som fanns. Och självklart älskade hans föräldrar honom av hela sitt hjärta, precis som nästan alla föräldrar gör med sina barn.

Men när Hans blev lite äldre så började han bli medveten om sin kärlek, och en dag när mamma kom så såg han på henne medveten om den oändliga kärlek som han kände till henne, men då blev mamma rädd, för denna medvetna kärlek som hon mötte i Hans blick aktiverade ett gammalt sår som smärtade henne för mkt, i den stunden fick Hans sitt första sår, mamma hade avvisat hans kärlek, i den stunden så lärde han sig också vad rädsla var, det gjorde fruktansvärt ont i honom för han visste fortfarande att kärlek var det han var och om denna kärlek blev avvisad, vad fanns då? inget! i den stunden lämnade han också paradiset i Edens lustgård, han blev tvungen att dölja det som var hans sanna jag för att kunna fortsätta finnas, med fikonlöv, jeansjacka, kostym, slips och addidasoveral.

Tiden gick och Hans stuvade undan sitt sår, tillsammans med andra sår som han tillfogades senare, han dolde dom så gott det gick så att de inte skulle rivas upp igen, bakom kläder, roller och masker.

Men för Hans var det så att alla dessa "kläder" hela tiden skavde och kändes obekväma. Och hans sanna jag, som var kärlek, som fanns där längst inne ville bara komma ut hela tiden. Så Hans beslutade sig för att leva ett liv som skulle låta kärleken, hans sanna jag, få finnas helt fritt utan begränsningar. Han visste att det skulle riva upp de gamla vätskande såren, men för honom var detta en viktig del, för han visste att det var enda chansen att bli hel.

Nu var det så lyckligt att i nr 3 bodde Emilia, som hade liknade erfarenheter och mål, de märkte att de kunde hjälpa varandra att växa och läkas och de inledde en relation med två förtecken, dels så skulle de båda vara helt fria att utrycka sin kärlek till alla på alla vis, och dels så ville de ha en total ärlig öppenhet gentemot varandra, för de visste att detta skulle riva upp de sår som hindrade deras gränslösa kärlek, deras sanna jag. Och naturligtvis blev det så, en dag berättade Hans för Emilia att han blivit kär i en annan kvinna, men att han fortfarande älskade henne, Emilias gamla svartsjukesår revs upp och hon tackade honom för det, för nu fick hon tillfälle att få ut allt gammalt var som hindrade läkningen. Och hon var ett steg närmare sitt sanna jag. I samma situation fick Hans också möta ett gammalt sår vilket han tacksamt läkte ut.

Längre ner på gatan bodde Inge och Anna med sin familj, de hade liknade erfarenheter från barndomen av att deras kärlek blivit avvisad, men de hade ngt så när lyckats trivas i sina "kläder" visserligen blev livet mindre och mindre för varje gång de råkade riva upp ngt av varandras gamla sår, de hade nämligen överenskommelsen att aldrig beröra varandras sår. Men för att slippa smärtan i såret valde de att ha ett allt mindre liv och accepterade tanken "det blir inte bättre än så här"

I nr 17 bodde Per och Marita, de var som de flesta andra drabbade av samma första sår som Hans, men de ville inte riktigt stänga in kärleken, det som var deras sanna jag. Särskilt Marita hade svårt för att acceptera att hon bara fick älska en man. De hade ett avtal som innebar att de fick ha sex med andra än varandra, så länge de inte bytte ut varandra som partner. På de flesta andra vis var de som Inge och Anna, de ville inte att deras sår skulle rivas upp. Men Maritas ständiga "snedsprång" orsakade ständigt upprivna sår i Per, och just detta att hon sårade honom fick ju också Maritas sår att rivas upp.

Slut på historien.