Jag har själv varit utanför nästan hela mitt liv. Länge hade jag inte tillgång till mina känslor, och utan tillgång till känslorna så hade jag inte tillgång till mig själv.
Jag har i nästan hela mitt liv sett mig som antingen bättre eller sämre, och i detta är mötet inte möjligt, jag är utanför, alla andra, men också mig själv. för hade jag varit ett med mig själv, då hade jag inte behövt distansera mig till ngn, då hade jag varit ett med Allt också när jag varit utanför fysiskt.
När jag upplevde mig som utanför så fanns det bara en lösning, nämligen att jag hittade in till mig själv, in till upplevelsen att jag är rätt, viktig och värdefull precis som jag är, just här och nu. jag är en funktionell cell i den stora organismen Livet, unik och med min unika funktion, men ändå ett med helheten.
För mig kom lösningen faktiskt på "sandlådenivå" kombinerat med omvända Byron Katie-verktyg: Människor hade en otrolig förmåga att hitta fel på mig, mest av allt jag själv.... och jag tog det till mig och begrundade det, och sorterade ut vad som var mitt eller ej, läkte det som var mitt. Bit för bit.
Sedan triggade ngn helt omedvetet mitt största "Fel", och jag föll.... men jag landade och insåg att liksom allt jag säger om ngn annan gäller mig, så gäller allt ngn säger om mig också den andre... jag såg att allt som var "fel" hos mig var lika ”fel” hos den andre. jag var vare sig bättre eller sämre... Jag var helt enkelt bara jag.
Så klart var det viktigt att detta inte skedde bara i hjärnan utan även i hjärtat... kanske blev det möjligt genom att jag insåg att detta klarade jag inte själv, och lämnade över till det Gudomliga, bad om hjälp att läka det helt enkelt. ♥
Så var det för mig.
Så underbart vackert skrivet om något som jag känner inte kändes vackert när jag befann mig där men som jag nu kan se som en gåva som var ett litet frö som nu har kommit i full blomning.
SvaraRaderaSkapa dig en underbar dag!
Kram Ann@ღ