När slutade jga att klättra i träd? (av Jessica Persson)

 Text och bild lånad från Jessis fina blogg

Jag fyller snart 39 år.
Idag blåste det rejält ute och trädens grenar sträckte sig lockande efter mig.
De ropade: ”Kom och klättra upp, sitt en stund här uppe och njut av utsikten”.

När jag var liten älskade jag att klättra i träd.
Jag kunde sitta högt där uppe i björken på kullen i flera timmar.
När slutade jag klättra i träd och varför?

Kanske den mest intressanta frågan är, vad hindrar mig från att klättra upp där idag?
När jag känner efter så tycker jag ju fortfarande att det är roligt att klättra i träd.
Vad fick mig att sluta klättra…. när blev jag för stor för att klättra och leka?
Var det någon som sa till mig att jag var för stor, eller blev det bara bortprioriterat av
alla andra viktiga vuxensaker som behöver göras?

Jovisst jag leker massor med mina barn, men varför behöver jag barnen som någon
sorts ursäkt för att släppa taget om allt vuxet och bara ge mig hän i egen lust för lek?
Vad är det i mig som är så starkt begränsande att jag inte leker själv längre?
Varför känner jag fortfarande en brinnande längtan efter att leka?

Vi vuxna är experter på att leva antingen i det förflutna eller i framtiden.
Det förflutna återskapar samma resa om och om igen, och för framtiden oroar vi ihjäl oss.

Det enda vi behöver och vet är här och nu!
De bästa lärarna på här och nu är barnen.

Titta på ett barn som leker.
Totalt uppslukad av händelseförloppet i det som successivt fantiseras och leks fram.
Eller tyst och koncentrerad på något som skapas med kritor på ett papper.
Lek = Här och nu

Barn = Omogen
Vuxen = Mogen
Är det sant?

Barn = Lekfull
Vuxen = Ansvarsfull
Är det sant?

Nej jag vill vända på de där orden lite och tänker att om vi alla vuxna tillåter oss att vara tillräckligt omogna för att kunna se, att våra mogna barn är så klokt ansvarsfulla att hela tiden visa oss hur vi kan vara lekfulla vuxna och njuta av att vara här och nu…. då fanns det inte längre några problem, bara en värld full av möjligheter!!

Så nästa gång träden ropar på mig tänker jag lyssna på barnet inom mig som vill leka.
Leken är en del av mig som öppnar för att leva fullt ut här och nu.

Om jag har lust för och blir glad av att klättra i träd, så ska jag absolut klättra i träd!!

[Jessica Persson]