Don't hate the player - Hate the game? (Av Susanne Löfgren)

Text och bild lånad av Susanne Löfgren

Som vanligt kommer funderingar och skrivklåda när jag absolut borde lägga min tid på annat - i detta fall sova! :P Men det måste ut när det kommer! ;)

Alltså det här med att spela spel och ha sig... Blev en sån diskussion inatt och jag fick återigen lite tankar och funderingar kring det. Det där med att spela spel är inte min grej. Alls.

Såhär funkar jag: Jag är den jag är - take it or leave it! Funkar det inte, då hade den människan aldrig passat mig i längden ändå. Orkar inte hålla på att tänka på hur/vad man säger/gör, inte säger/gör?! Vissa kanske tycker att det är roligt att hålla på så, det får stå för dem och det säger jag inget om, men för mig funkar det inte.

Funderar inte på såna saker som om jag är "för av" eller "för på" eller vad det nu rör sig om. Jag är jag bara, det blir varken bättre eller sämre än så! Det räcker gott å väl tycker jag! =)

Jag gillar raka puckar och ärlighet.

Faktum är att hellre är jag själv för resten av mitt liv, än spelar en roll, något som inte är jag. Jag nöjer mig inte. Ska det vara något så ska det vara något jäkligt bra! Å finns ingen jäkligt bra som passar mig, då har jag det bra som jag har det ändå! Har så mycket kärlek och glädje i mitt liv! =)

När såna här funderingar/samtal ploppar upp undrar jag i mitt stilla sinne: håller alla på sådär? Spelar spel och har sig? Är det bara jag som inte orkar hålla på så? Är det nån slags mognadsfråga, eller bara en fråga om olika tycke/smak?

Hur funkar ni?

[Susanne Löfgren]