Kramar mig själv

Nu ligger alla kort på borden, vi vet att vi Älskar varandra, vi vet vad som hände, vi vet vad vi önskar oss. Nu kan jag bara vänta.

Jag vet också att Livet skulle inte ge mig alla dessa Gåvor om jag inte skulle få praktisera dem sedan. Min Tillit till Livet står Fast och Stadig.

Nu släpper jag taget, släpper henne Fri att göra sitt val, och tar mig i kast med en vardag där hon inte finns, där jag är Ensam. Jag har varit ensam förut utan bekymmer, men det jag har fått Uppleva tar Ensamheten till en ny nivå, det är en Ensamhet utan så mycket Mer.

Och jag faller ner i ett bråddjup igen...

Allt jag känner börjar med en Tanke, somliga kanske säger att det kan börja med en energi, och det kan jag vara med på, men det är i så fall en energi som väcker ett minne (kanske omedvetet) vilket också är en Tanke.

Mina Tankar kan jag titta på och styra, jag kan vända en tanke som inte gagnar mig och mitt mående.

Tanken som puttar ner mig i bråddjupet är att jag Aldrig mer ska få Uppleva en så fantastisk Närhet, på Alla plan, som vi hade, att jag Aldrig mer ska få uppleva en relation så präglad av enbart Välvilja och Kravlöshet som vi hade, att jag Aldrig mer ska få uppleva Gemenskpen  som vi hade, att jag Aldrig mer ska få Knyta An till en annan Människa.

Mitt vuxna jag Vet att det inte är så, mitt vuxna jag Vet att Livet kommer att ge mig mer av Allt detta.

Men ändå är jag fortfarande kvar i bråddjupet, om än jag tagit mig upp en bit. Då måste det finnas ett minne, ett gammalt sår som mitt yngre jag behöver läka. Då är det mitt yngre jag som ligger där nere i bråddjupet.

Jag tar Känslan och mitt yngre jag i famnen, håller om och talar lugnande. Säger: "Det är OK, jag Älskar dig, och finns här när helst du behöver mig. Jag kommer att sitta här och hålla om dig tills ditt sår har läkt, eller tills du kan berätta så vi tillsammans kan hjälpas åt att läka det."

Jag kramar mig själv och känner hur jag håller om mitt yngre jag, samtidigt så känner jag också hur Livet håller om oss båda.