♡ - Jag - kastade första stenen - Ab imo Pectore ♥ consensus (av Dominique NVC Costa)

Ab imo Pectore ♥ consensus
TEXT & FOTO - COPYRIGHT Dominique NVC Costa 2012

1988 - Jag stod där, och visste att skulle jag komma vidare så måste något ske: Nu. Jag var så medveten om hur allas våran uppväxt präglade oss människor, hur våra överjag dräneras från tidiga barndomen till att bli våra inre tyranner. Jag hade fått nog!

Vatten, kretslopp, virvlar, hav – symboler för känslor och liv, livets faser om ebb och flod..

 En stund av gudomlig ingivelse. Vad hade jag att förlora? Min man hade lämnat mig. Min kropp var sargad efter bilolyckan. Olyckskorparna i bakhuvudet kraxade att det var rätt åt mig? Men så tyckte ju inte jag? Jag hade ju hela tiden närt en dröm om allas Rätt till Lycka inklusive min egna, Lycka.. På något sätt, trots att jag inte då var så medveten insåg jag – att jag hade varit med att rikta mitt öde; precis där jag var…

Men var, var jag då ? Jo, jag var kvar i en stor trea i den patetiska Göteborgsförorten vars postadress kändes skamlig att uttala.. Jag var omgiven av väggar som viskade hans namn, vid varje vägg hade vi lutat oss mot då vi bedrev vår häftiga älskog, hans skinnjacka hängde kvar i hallen.

Historien om detta skulle kunna utgjutas om ord om längtan och förtvivlan, och en önskan om en djupare förståelse om vad evig kärlek är. Historien skulle kunna stannat där, hur en ledsen quinna förlorar sig i sorg och ger upp sin barnatro. Men den gör inte det…

Vatten, kretslopp, virvlar…

  Nu kom tårarna, de heliga förlösande tårarna, som ett slags inre reningsbad, jag tar fram papper och penna och hela min varelse får en spets som manifesteras i pennan – och där i spetsen – koncentreras mitt Liv i Ord, som är Insikt, Förlåtelse och en högre mening – och en Revolt… Orden sprutar genom mitt medvetande, och jag känner handens begränsning att fånga upp denna mina ”manna” från min inre himmel.. Jag flödar… Jag är inte på något sätt Mer än innan – men jag Är – i min innersta kärna..

Jag känner ett behov av att tvagas från skuld..

Jag rusar ut, nedför stigen som löper mellan de skamligt fula höghusen högt belagda på berget, och ner över vägen bortom det chanserade köpcentret, till det vackra och vilda bara några hundra meter bort; till den lilla, lilla insjön omhuldad av den trolska skogen. En plats som talar så till min själ. Jag går i ett slags andligt rus runt sjön, bara går framåt, mitt intellekt vet inte varför, så stannar jag som styrd av en osynlig hand vid den lilla bäcken, jag plockar upp en oansenlig och sten, stor som ett katrinplommon - men grå – den har många vassa kanter, ett rosa stänk… Jag ser på stenen, och jag ser mig om. Jag är ensam, det är bara, bäcken skogen och jag – och stenen. Jag pratar till stenen, berättar vad som inte var jag – och hur de som fostrat mig format mig, jag sa till Stenen:

 - Nu får Du ta min ilska hör Du det!!

 - Ingen får göra så mot mig!!

 - Ingen får göra så mot någon!!

 - Jag finner mig inte i det!!

 - Det var fel!!

Jag sköljs över av en dimma och för min inre blick ser jag min mormor, morfar, min mor, min far, min farmor, min farmors far, min farfar, min farfars mor, svenskar och européer från olika länder, jag ser dem i olika situationer, hör deras röster, ord, skratt, styrkor och brister, förmaningar som ett sorl, som en biotrailer som flimrar förbi, och där alla kastat över en stafettpinne till mig.. Jag är en stund helt frikopplad från kärlek och emotioner. Jag bara observerar och ser präglingspunkter – utan att riktigt förstå gåvan i denna dimmas föreställning.

Ett fd Jehovas Vittne hade talat med mig om arvsynden, och det är inget jag ville fästa min tro på. Men nu flera decennier efteråt i skrivande stund så förstår jag att på ett sätt så var mitt sociala arv lika med min arvsynd, det hägn som mina dränerade värderingar omslöts av. Jag handlade av instinkt…

Vatten, kretslopp, virvlar.. Mina tårar, jag, mitt liv och en gråsten.. Det var Allt. Bäcken – nytt vatten hela tiden… Kretslopp… Virvlar.. Nya banor…

Jag gråter, av sorg, av ilska, jag är så liten en människa kan bli – och samtidigt så nära min inre storhet – den som inte fått näring…

Jag gråter och jag lägger all min vrede, min sorg i denna sten. Mitt samvete har alltid varit min evige följeslagare, och det är en spärr som förbjuder mig att öppna upp mina sorger och förorena andra… Så vad skulle jag då göra med stenen? Jag vill bara kasta den i vattnet – se den försvinna. Men då förorenar jag ju vattnet? Så kommer jag att tänka på kretslopp och virvlar – hur vattnet renar sig själv…

Jag förstår, så jag säger:

- Jag förlåter er, ni har gjort vad ni trodde var bäst, ni har fört det vidare, förvaltat arvet – men jag tackar Nej. Jag för inte detta vidare. Jag bär inte med mig era Sanningar. Jag minns ej Orden, men jag tar ett definitivt farväl av min biologiska moder och min styvfader, och säger: Nej tack – No more. De andra försvinner i ett dis av Kärlek och deras avtryck får vara där. Jag tackar min mor att hon fött mig trots allt motstånd (jag visste inte hela historien då) men smärtan hade hon bannat mig för...

Jag kramar stenen och säger: - Farväl…

Det är en tung sten.

Jag är bara en liten människa.

Jag tar stenen i min lilla kvinnohand – och jag slänger stenen i vattnet…

En virvel tar den.

Och jag Vet – att stenen renas i det eviga kretsloppet…

Jag var fri från skuld – kvar var bara Resan…

… och där Är jag Nu…

__________________

Tack för inspiration till denna skrift Agneta via FB:s sida SKRIVA BOK:

 Dagen skrivövning, för den som har lust att motionera:): Skriv om något simpelt, tex en vattenkran eller gryta, ett grässtrå eller en sko.../Agneta

I fotot:

Överst: en bild jag fått av min ljusvän VisdomsQuinnan/konstnären och så mycket mer, bl.a specialpedagog som jobbat med autister m.fl Meriam Jansen från Holland,

Nertill: två kort jag drog i en ambition att medla den 15 juli 2011

från vänster: Archangel Oracle Cards Doreen Virtue i mitten min Livskristall

till höger: the Medicine Woman Tarot, Bounty/Empress

I Rubriken – ett Hjärta

♥ Hjärtat har jag kopierat från ett vackert kärleksfullt och klokt mail från min fina vän Ewa. När jag skriver texter kopierar jag in Hjärtan med goda energier - och det har Ewa – Hon Är Godhet, Läkande och Kärlek.

[TEXT & FOTO - COPYRIGHT Dominique NVC Costa 2012]