Sätta gränser

När jag var ung lärde jag mig aldrig slåss, jag fick lära mig att man inte skulle slåss. Jag kunde däremot brottas och om någon muckade med mig var det få som kunde tävla med min styrka och tyngd. Det var helt enkelt meningslöst att försöka slåss med mig för vem kan slåss när någon håller fast dem och deras armar.

När det blev dags för värnplikten i 20-årsåldern blev totalvägran ett självklart alternativ för mig, som idealistisk yngling var fängelsestraffet en ära för mig.

Att jag kunde sätta gränser och skydda mig rent fysiskt när jag växte upp, hjälpte mig inte när någon retade mig eller mobbade mig, då var jag värnlös eftersom jag inte hade någon kraft att sätta bakom min ilska. Faktiskt skämdes jag också för att jag blev arg, för att jag hade fått lära mig att ilska var något dåligt.

Första gången jag förstod att Ilska kunde vara något bra var när jag i 25-30 årsåldern fick "födas på nytt", under en kurs fick jag ta mig ut medan 9 stora karlar låg tvärs över mig. Jag försökte röra mig men kunde inte, försökte igen men kunde inte ens röra ett lillfinger. Då blev jag arg och då gick det att ta mig ut. Jag såg den positiva kraften i min ilska och började använda den i mitt jobb, när något större träd eller liknande skulle flyttas så kunde jag använda min ilska för att få extra kraft.

Så småningom började jag att acceptera alla känslor som lika bra och värdefulla, jag förstod ilskans syfte, som är att skydda vår integritet och sätta gränser. Under flera år lärde jag själv ut att "en sund ilska ska kunna döda om den behöver det för att skydda oss själva eller någon närstående" utan att fullt ut själv förstå vad jag lärde ut.

Skulle jag göra lumpen idag är det mycket möjligt att jag hade agerat annorlunda, och faktiskt gjort lumpen. för idag insaer jag att även om våld inte är ett bra sätt att lösa konflikter så är potentialen att kunna hävda sina gränser rent fysiskt en förutsättning för att kunna sätta gränser utan våld. Det måste finnas makt bakom orden.

Detta föder en konflikt i mig, fortfarande anser jag att vi inte någonsin skulle behöva använda någon militärmakt i världen, och att dess existens faktiskt i sig ger upphov till våld och krig. Om ingen hade vapen skulle ingen behöva dem. men för att klara oss utan dem måste vi ha dem.

Likaså måste varje grupp av människor skydda sig från de som gör våld på dess gränser. Vi dömmer brottslingar och utesluter dem ur vår gemenskap, likväl är deras brott oftast ett symtom på att de själva inte blivit respekterade. Tjuven har kanske uteslutits ur arbets- och den ekonomiska gemenskapen, Våldsbrottslingen har kanske inte blivit respekterad för den den är, Missbrukaren har kanske fråntagits möjligheten att känna sig hoppfull inför framtiden. Det bästa vi kan göra för dem är att ta med dem i gemenskapen och respektera dem, men det är inte alltid möjligt, Vi kan inte låta dem fortsätta att förgripa sig på våra gränser under tiden vi hjälper dem att läka. Det är en paradox även detta att den som mer än allt behöver gemenskapen måste uteslutas ur den för att hen skadar den.

-

Det har nu vid publiceringen gått några dagar sedan jag skrev detta och jag inser att jag i stor utsträckning är fel på det... mer om detta i ett senare blogginlägg.