Vad jag behöver

Det finns en enda art på jorden som använder mer resurser än den behöver.

Jorden, nej förresten Livet, är ett självreglerande system, där allting ständigt strävar efter balans. Minskar födan åt en art så minskar arten, och därmed de som i sin tur lever på den arten. Ökar födan som en annan art tillgodogör sig så ökar den arten, eller så blir det utrymme för en annan art, och de som lever av de arterna ökar i sin tur. Det är ett system som ständigt pendlar från ena sidan till den andra, stor population - liten population. Men väldigt sällan tar någon art slut helt, det sker nästan enbart när livsbetingelserna förändras drastiskt, klimatet blir annorlunda, stora naturkatastrofer och sådant.

Det finns en enda art som satt denna finstämda mekanik ur spel. Denna enda art förbrukar mer än den behöver av resurserna. Denna art förändrar livsbetingelserna drastiskt för alla levande varelser på denna jord... utan undantag.

Arten är människan. Homo Sapiens!

Jag skrev att vi satt mekaniken ur spel, men det har vi inte, mekaniken fungerar fortfarande även om vi tänjer dess gränser till det yttersta. Den mekaniken går nämligen inte att sätta ur spel. Men vi förbrukar mer resurser än vi behöver och vi förändrar livsbetingelserna för alla levande varelser på jorden.

Det finns andra existenser som är delaktiga i stora obalanser. Fjällämlarna är ett exempel. Med jämna mellanrum så blir deras betingelser alldeles otroligt gynnsamma, deras föda ökar och de som äter lämlar minskar samtidigt. Lämmelpopulationen exploderar, med följden att majoriteten av dem så småningom går under. Vad som hänt är att lämlarna på sitt bakvända sätt har återställt balansen, och det tar flera år innan de åter igen blir för många. Ett annat exempel är cancercellen som delar sig okontrollerat i vår kropp, det fungerar en tid men så småningom så blir den "värdindividens" och därmed sin egen undergång, och balansen är återställd.

Vi förbrukar mer resurser än vi behöver och vi rubbar livsbetingelserna drastiskt. Och vi gör det allihopa i "den rika världen" nästan utan undantag. Visst det finns människor som bor trångt i en skruttig lägenhet och som bara precis har mat för dagen. De flesta av oss tycker ju faktiskt att vi inte har mer än vi behöver, och det är kanske sant också. Men lika fullt förbrukar vi indirekt mer än vi behöver, vi är nämligen innlemmade i ett system där allt vi köper (för att sedan bruka) bidrar till överkonsumtionen. När vi betalar hyran, när vi köper en liter mjölk eller en rulle toapapper (saker som vi absolut behöver) då är en stor del (ca 70-80%) av det vi betalar ränta som i slutänden går till överkonsumtion någon annan stans.

Om vi inte slutar med detta så kommer så småningom mekaniken att återställa balansen, genom att på ett eller annat sätt decimera människorna (och förmodligen många andra arter samtidigt) likt lämlarna.

Vad behöver vi egentligen?

Vi har fysiska behov, vi behöver mat och skydd för väder och vind, men vi behöver inte jordgubbar som fraktats från Kanarieöarna eller kött från Argentina eller Nya Zeeland och vi behöver inte 100-tals kvadratmeter och inglasade uterum i varje villa.

Vi har behov av trygghet, vilket katastrofalt motverkas av denna överkonsumtion som innebär att vi måste konkurrera och i värsta fall slåss om resurserna. "Den enes bröd den andres död" Vi lever på andras bekostnad, när det som fört mänskligheten dit vi är idag är samarbete, så gör vi precis tvärtom, vi kämpar mot varandra och det skapar en otrygg värld.

Vi har behov av gemenskap med andra människor, och det gynnas i vårt moderna samhälle där vi kan umgås och lära känna varandra online och utan svårighet kan resa till andra sidan Atlanten. men frågan är har vi tid att umgås i vårt jagande för att överkonsumera direkt eller indirekt? har vi tid med gemenskap eller har vi alltför bråttom att umgås med fler och fler?

Vi har behov av en identitet, av att veta vem vi är, men gynnas detta av att vi hela tiden förknippar oss med det vi gör och det vi äger? Kanske vore det bättre att vi slutade tävla efter en nyare bil, ett bättre jobb, dyrare semesterresor och i stället reste lite mer in i oss själva för det är där vi kan finna vem vi är. Inte i en slankare kropp, bättre betyg, eller större villa. Frågan är om vi hinner se oss själva eller om vi i stället när den vi är ropar efter att bli sedd dämpar rösten med antidepressiva eller ännu ett par skor.

Vi behöver förverkliga oss själva, men gör vi det genom att skaffa ett bättre jobb och tjäna mer pengar? eller är det inte just förknippat med att just tillåta oss att Vara Den Vi ÄR! Och är den vi är den som springer efter mer eller för att överhuvudtaget överleva dagen?

Men hur kommer vi loss ur ekorrhjulet?

Kanske kan vi det inte helt och hållet, men jag vet i a f min väg ut ur det. Jag behöver inte mitt hus som är alltför stort för mig att orka sköta (78 m² ) Vad jag behöver är ett enkelt boende i skogen. Kanske kan jag hitta en billig tomt med ett litet hus. Om jag har lite eller inget lån så kommer jag att ha tid att fixa till huset själv, för några tusenlappar kan jag köpa solceller så att jag kan göra min egen el till matlagning, kyl, dator (för dator behöver jag för att skriva och av sociala skäl) och vattenpump. Värmen kan jag ordna med en kamin eller vedspis. Mat kan jag antingen odla själv eller köpa närproducerat, kanske av traktens lantbrukare.

Så skönt det känns att tänka i de här banorna, jag blir lugn av det. Easy, Slow Living är verkligen något som jag skulle må bra av. Det enda jag egentligen behöver är en tomt, vatten, ved, solsken och då och då några resor (gärna med buss eller tåg) till mina vänner.

Jag förväntar mig inte på något vis att alla ska leva så här, var och en måste hitta sitt sätt att må bra. Sedan kommer det att gå som det går med världen och mänskligheten. Jag skulle tycka det var kul om vi överlevde =))