Jag var nog inte mer än 5 år när jag slutade ljuga. Det funkade liksom inte. När jag gick i kakburken och nallade kakor så tog det inte lång stund förrän mor frågade om jag hade tagit kakor! "Nej" svarade jag. "Varför är då locket av?" sa hon, och jag insåg att det var kört, det fanns ingen annan som kunde ha tagit av locket. :-/ Eller när jag gick i matkällaren och tog läsk, mor öppnade källardörren och undrade vad jag gjorde där. Jag behövde betänketid för att hitta på ngn lögn, så jag svarade "Vem? Jag?" Det fanns ju bara hon och jag i huset, så vem skulle det annars vara!
Så klart har jag haft mina återfall genom livet, men jag har liksom aldrig klarat ut det, jag är alldeles för genomskinlig, alla märker om jag ljuger eller döljer ngt utom möjligtvis jag. Och ju mer jag lärt känna mig själv desto svårare har det blivit att lura ens mig själv. Istället har jag blivit rak öppen och ärlig, snarast "brutalt ärlig" t o m.
Nu efteråt kan jag se att mitt kanske viktigaste motiv för att ta kakor och läsk, var att jag ville bli sedd. Jag ville känna att jag fanns. Jag fortsatte att gå i skafferiet och kylskåpet men jag slutade ljuga och stod för vad jag gjort. När jag skolkade eller gjorde ngt annat otillåtet genom uppväxten så stod jag alltid för det.
Min mors brist på positiv uppmärksamhet och hennes kontrollbehov har format mig till den jag är och det är jag tacksam för. För jag har märkt att är jag ärlig och öppen så blir det alltid bra möten med alla människor. Och ingen kan eller vill attackera mig för det går inte. Jag gör alltid mitt bästa och är alltid ärlig, även om jag inte alltid följer alla regler. Och genom att vara öppen och ärlig får jag också se mig själv så mkt tydligare.
En annan viktig sak är att de som attackerar också egentligen bara vill bli sedda. Så om vi möter dom där de befinner sig, och lyssnar på dom och ser dom, med Kärlek och Respekt, så behöver de inte fullfölja attacken.
Det är också ngt som jag är bra på, och har mkt glädje av inte minst på jobbet.
När vi vid ett tillfälle fällde träd i en park i Lund hade vi spärrat av med bilar tvärs över stigarna, kollegor som stod och vaktade, och liknande. Mot slutet av dagen kom en av kollegorna och sa "Det är en arg man där borta, du får ta hand om honom" Jag gick dit och en ngt berusad man med en cykel började att skälla för att vi inte hade spärrat av reglementsenligt… och jag gav honom rätt och förklarade att vi måste göra jobbet med kort varsel och att göra det på rätt sätt hade tagit för långt tid… Han försökte en gång till med att det kunde komma folk gående och bli skadade, och jag sa att vi haft vakter som bevakat vägarna hela tiden… då vände han tvärt och började prata om att han förstod att vi bara försökte göra vårt jobb, men att det var så mkt i samhället som sköttes fel, etc, etc. Och jag lyssnade och höll med honom när han hade rätt. Så var han nöjd för jag mötte honom där han var och han hade blivit "sedd" och allt var frid och fröjd. Hade jag gått till motattack så hade han mkt väl kunnat "sätta dit mig" i ngn högre instans, för att jag gjort fel. Jag skulle kunna fylla hela bloggen med likartade situationer ur arbetslivet, men det är det ingen som har ngn glädje av.
Även i alla andra möten i livet har jag stor glädje av att vara så öppen och ärlig, och av att kunna "se" andra. På det viset kan ett verkligt möte uppstå, och jag hamnar sällan i ngn konflikt. Det är bara vid de tillfällen då ngn del av mitt yngre jag, alltmera sällan, blir rädd av ngn anledning, som de små återfallen kan komma och en konflikt kan uppstå. Men även då vet jag att jag gjort mitt bästa och står för vad det nu är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar