Varför måste vi vara så duktiga jämt?

Jag hörde igår om en undersökning om tiden det tog för hjärtinfarktpatienter att komma till vården (avgörande för den bestående skadans storlek är att man kommer under vård snabbt, helst inom en timme eller två). Det visade sig att de flesta patienter var för upptagna för att söka vård i tid. Männen gjorde färdigt golfrundan, mötet eller det jobb som de höll på med, medan många kvinnor först fixade hemma, duschade och gjorde sig fina! Varför undrar jag, varför är det så viktigt att se bra och fräsch ut när man ska ska söka vård för att man är sjuk?

För flera år sedan bröt jag benet på jobbet. Min första fundering då var, hur ska vi få hem bilen? Jag hade plockat upp min kollega på vår gemensamma mötesplats långt hemifrån oss båda. Jag insåg så klart att jag behövde komma under vård, men jag försökte faktiskt att köra bilen därifrån för att vi skulle få hem båda bilarna. Så klart gick det inte.

Ett drygt dygn senare satt jag med gipsat ben ensam i ett insnöat hus. Då strömmen gick så hoppade jag med kryckor ut till vedskjulet för att hämta ved till kaminen. Jag fick inte med mig mer än ett par vedbitar åt gången i den kasse som jag lyckades få med mig, så jag fick ta turen ut ganska många gånger och ofta. Varför gjorde jag det? Varför bad jag inte vänner att komma och ta in ett par korgar ved så jag klarade mig några dagar? Dock blev jag tvungen att be om hjälp med att handla mat de första veckorna, men så fort jag fick stödja på benet satte jag mig i bilen med gipsat ben och körde ner till affären själv. Varför? Vännerna fanns där och hade gärna ställt upp och handlat några veckor till.

Jag ser sjukdomar och liknande som gåvor, det är något livet försöker säga oss. Jag insåg ganska snabbt när jag satt där ensam med mitt gipsade ben vad livet ville lära mig. Jag kände mig värdelös och deprimerad. Jag hade hängt upp Hela mitt Värde på att vara duktig och prestera. Hela mitt värde fanns på jobbet som jag nu inte kunde sköta. Jag var totalt utifrånstyrd, för att vara någon så måste jag prestera något som kunde rendera mig uppskattning, men hur mycket jag än presterade så var jag aldrig nöjd själv, för jag såg mig som en fejk eftersom jag inte kände mig värdefull inombords. Detta orsakade en enorm stress och prestationsångest vilket i sin tur ledde till tanklöshet i jobbet som renderade mig mitt benbrott.

En kollega till mig fick borelia. Borelia kan ge många underliga diffusa symtom. Det som fick honom att söka läkare var att han upplevde att han inte fick luft, inte kunde andas. Kollegan var runt 65 men levde ett aktivt liv med mycket fysisk ansträngning, så de prover som togs visade på en kondition likt en 30-åring. Kollegan skickades hem utan åtgärd och med upplevelsen att de trodde att han fejkade. Och hur skulle de veta att en pigg och fräsch man var sjuk? Det yttre intrycket stämde inte med orden om att inte få luft som kom från hans mun.

Det jag vill säga med detta är att jag tror att vi för att kunna ta emot de gåvor som sjukdomarna vill ge oss måste lyssna på dem. Framför allt så tror jag att det är viktigt att vi lyssnar inåt och litar på den upplevelse som vi har i stället för att sträva efter någon sorts yttre bekräftelse. Vi behöver inte vara duktiga och få uppskattning jämt, det är inte där vi har vårt värde. Vårt värde måste vi finna inom oss! Då duger det inte att inte värdera vår inre upplevelse.

Vi lever i ett samhälle där vi har ett socialt skyddsnät (om än det blir allt sämre). Vi har rätt till hjälp när vi behöver det. De flesta av oss har åtminstone någon vän som gärna ställer upp och hjälper oss när vi behöver det, liksom vi skulle göra för dem. Men det duger inte att sitta sminkad och fräsch med ett leende på läpparna och säga "jag mår verkligen skit", då fejkar vi vårt yttre och upplevs som en fejk.