Sen-träsket

Jag skriver detta för att göra den berättelse som jag berättar om mig själv just nu tydlig, främst för mig själv.

Jag har fastnat i "Sen-träsket". Ju mer jag försöker ta mig loss desto hårdare sitter jag fast, så jag ger upp och bara stannar där jag är. Jag har varit där förut, många gånger, men sällan suttit så fast som nu. Det är en del av mig som bara skjuter upp allting till sen, inte förrän jag MÅSTE göra något gör jag det, och också då går det tungt.

Om någon annan hade skrivit detta så hade jag sagt "Varför är du där?" och svaret är "Jag vet inte" min nästa replik är det lika bra jag skriver med en gång så ingen annan tar den ;) "Men om du hade vetat, vad hade du svarat då?"

Svaret blir: Det är ett ensamt barn i mig som vill bli sedd, och som vet att han får uppmärksamhet genom att inte göra sina "måsten". Han vet att om han städar sitt rum får han veta att han inte gjort det bra nog, och sedan är det slut med uppmärksamheten. Men om han gör det sen, så kommer han att få uppmärksamhet ända tills han gjort det. Under tiden grottar han ner sig i alla möjliga göranden för att slippa vara i ensamheten och ledsnaden, påbörjar massor av evighetsprojekt som att göra ett stapeldiagram på befolkningen i alla värdens länder på en rulle hushållspapper, eller så sorterar han om alla böckerna och skivorna i en ny ordning, kanske påbörjar han ett nytt spännande projekt, som faktiskt kan röna positiv uppmärksamhet om det bara blir färdigt. Allt för att slippa ledsnaden, ensamheten och för att få uppmärksamhet genom att göra sen.

Ännu en av mina repliker som jag ger mig själv: "Vad är gåvan i detta?"

Gåvan är att jag kan läka den lille ensamma killen, låta honom bli sedd och ge honom kärlek. För det är ju så det är, så länge jag vägrar se honom, så trampar jag bara allt djupare och hårdare fast i träsket. Killen är inte den jag är, det är en historia som jag berättat för mig själv gång på gång genom hela livet. Och jag kommer att fortsätta berätta den ända tills jag väljer att berätta en annan historia. Men killen är en del av mig, en del som jag har med mig, och som fäster mig vid det förflutna med sitt oläkta sår. Först när såret har läkts kan han växa upp och bli ett med mitt vuxna jag.

Vad skulle jag behöva för att läka honom? Först gör jag en lägerelds-process sedan gör jag om historien.

Jag har ett minne av killen som sitter på golvet i sitt ostädade rum och plockar upp legobitarna en och en genom att bygga ett hus av dem, när mor tittar in och säger åt honom att städa. 

-Jag håller på, säger han.
-Det gör du ju inte, du bygger ju med lego.
-Jag plockar upp legobitarna, svarar han.
Varpå mor muttrar något och försvinner ut genom dörren.

Slut på scen 1

Omtagning Scen 1

Mor öppnar dörren och frågar:
-Varför städar du inte?
-Jag vill inte städa, jag vill att vi leker.
Mor sätter sig ner och bygger lego med honom. Efter en stund säger hon:
-Vad fint du bygger. Men vi behöver städa också.
-Då vill jag att vi gör det tillsammans.

Så städar de tillsammans medan de pratar och har roligt. När de är färdiga kramar mor honom och säger:
-Vet du, jag tycker om dig precis som du är.
-Och jag dig.

-Nu ska jag gå och laga mat, ska vi hjälpas åt?

-JAAAA!

Slut på Scen 1

Jag är bra precis som jag ÄR! Det spelar faktiskt ingen roll om jag gör ngt nu eller sen. Det viktiga är att jag gör vad jag vill. Vad är funktionellt? Jag vill ju faktiskt ha ett hem som jag trivs i. Jag vill vara den jag är i min fulla kraft. Jag behöver inte sabotera för mig själv bara för att söka bekräftelse på att jag duger oavsett vad jag gör. Och om jag fortfarande sitter fast i sen-träsket, så kan jag komma därifrån genom att göra NU! om det är funktionellt, om det leder mig ditt jag vill komma. Kanske räcker det med att minnas kramen och orden: "Vet du, jag tycker om dig precis som du är" för att komma loss ur träsket.

Och även om jag sitter kvar där så är det ok det också. Jag är bra precis som jag ÄR! Och det är jag både NU och sen!