Text och bild lånad av Kalle Johansson
Livet är inte alltid som jag vill att det ska vara,
men det är ALLTID som det SKA vara just nu,
och det enda sättet att bli lycklig, fortsätta vara lycklig
är att göra det bästa av det. Oavsett vad som sker.
.
Livet ger mej inte alltid det jag vill ha, men ALLTID det jag
behöver. Varken mer eller mindre, sen är det upp till mej
hur jag möter det som ges. Med missnöje och självömkan,
som ger mej ett dåligt mående. Eller med nyfikna positiva
ögon till det som ges, oavsett vad det är, och tar reda på
vad det är jag ska lära mej av det, som för mej framåt i
livet i stället för bakåt som det blir av det första alternativet.
.
Det valet är inte alls svårt idag. Jag går framåt mej nyfikna ögon.
Jag var förr för det mesta så tvärsäker på vad som var
bäst för mej. Och lika ofta var jag övertygad om att det jag
tyckte var bäst, att det skulle göra mej lycklig.
Och jag trodde verkligen på att jag skulle finna lyckan
i drogerna, i brotten, i det mesta, förutom där den verkligen finns,
just nu och inom mej.
.
Jag funderar ofta lite över alla de gånger i det förflutna
när mina önskningar inte har blivit uppfyllda, till all lycka.
För de önskningarna jag hade då var baserade på ett skevt,
destruktivt tänkande, så jag är glad att de flesta av de
önskningar jag hade då inte gick i uppfyllelse, för
om de hade gjort det, så hade jag nog suttit på ett
långt fängelsestraff nu eller varit död.
.
Då var det bara handling, jag agerade bara, utan tanke,
utan känsla... Och då blir önskningarna farliga, destruktiva.
Jag lärde mej detta, fick det inprogrammerat på behandlingen,
av en kvinna som jag har oerhörd tacksamhet till idag.(just då
tyckte jag bara att hon var jobbig och dryg), men jag lärde mej
nånstans på vägen att det är dom som jag ska lyssna mest på,
de som irriterar mej, för de har mest att lära mej, för dom har
träffat en punkt i mej som jag behöver förändra.
.
Kunde jag någonsin tro att jag skulle göra det jag gör i dag?
Leva livet på livets villkor? Att ha erkänt mej som en knarkare
och kriminell? Att jag skulle sitta här och skriva om mina
känslor och tankar? De som var hemliga även för mej för
några år sen. Nej, det kunde jag inte tro på den nionde okt 2008,
då jag var påtänd och kriminell för sista gången. Hoppas i alla fall
att det var sista gången. Men jag vet att även om det känns oerhört
avlägset det "liv" jag levde då, så känns det även som om det
var igår.
.
Jag får aldrig glömma bort var jag varit, i kriminella uppgörelser,
hemlöshet, och mitt eget skapade helvete då.
För glömmer jag det så lever jag farligt nära ett återfall,
så medvetenhet om det förgångna, att jag ser det som
erfarenheter som för mej framåt i livet. Då håller jag
återfallet på säkert avstånd. För dit vill jag inte igen,
det önskar jag ingen att uppleva.
.
Jag önskade mej att få tillbaka kontakten med min dotter,
jag ville ha någonstans att bo, mat för dagen, pengar så jag
klarade mej igenom dagen utan brott, karriär, men hade jag
verkligen förutsett allt som livet haft i beredskap åt mej?
Nej... Jag har allt det där idag, jag njuter fullt ut av mitt liv
idag, och jag gör det som krävs av mej varje dag för att behålla
det. Och en del av det är att dela med mej av min väg tillbaka,
så att kanske någon kan få den strimma hopp som jag fick i okt 2008.
.
Min syn på ett lyckligt liv såg annorlunda ut mot idag,
det handlar väl om att jag släppt egot, självömkan och
oärligheten så gott jag kan.
Mitt missbruk och tillfrisknande från det ingick inte i
den bilden förr. Men det hör till den. Det vet jag idag,
och jag använder mej av det idag, som gåvor av livet
som för mej framåt mot nya härliga saker i livet.
.
För några år sedan kunde jag inte föreställa mej de
lyckokänslor jag upplever i dag.
Men lycka är något som jag inte kan jaga, utan bara känna.
Och jag kan bara känna den nu.
Jag har alltid möjlighet att välja att vara nöjd
med och lyckliga över det jag har.
Inte förneka lyckan genom att vara missnöjd med
det jag tror att jag behöver nu och inte har.
Jag HAR ALLT jag behöver för att vara lycklig nu.
Det har alla....
.
Jag kan ta livet som det är, i förtröstan om att det
är som det ska, att de är precis vad det behöver vara.
En lycka som varar för alltid kommer till slut att bli min.
Och den har blivit det, för att jag tillåter mej att
vara lycklig och nöjd med det jag har idag.
Genom det jag upplever i dag så känner jag lyckan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar