Åter igen

Åter igen sitter jag fast. Som så många gånger förr i livet är det ebb i kassan. Det är inte kris, men alla mina buffertar är borta och det gör att jag måste jobba och sträva mer än heltid för att få det att gå ihop, och ingen ork finns till det där extra som jag skulle vilja göra, och som dessutom paradoxalt nog skulle göra mig ekonomiskt oberoende.

Detta är inget som bara drabbar mig oförskyllt, även om det kan se så ut. Jag kan se hur jag omedvetet skapar det genom de val jag gör, val som gör att mina buffertar försvinner varpå "oförutsedda" utgifter kan just "drabba" mig.

Jag vet att det är rädslor och motstånd som ligger bakom, exakt hur det ser ut vet jag inte, men någonsgtans är jag rädd för att bli just fri och oberoende.

För vad skulle hända då!

På vad och vem skulle jag skylla! Då skulle inget hindra mig från att leva ut mina drömmar, då skulle inget hindra mig från att förverkliga dem.

Då skulle jag också tvingas att stå upp för mina drömmar inför världen, och jag skulle riskera att misslyckas inför allas ögon.

Kanske är det så min rädsla ser ut? Jag vet faktiskt inte riktigt, men jag vet att den finns, och jag vet att jag måste ta mig igenom den om jag vill vara en man och inte en liten lort.

Och ovsett vad jag möter på andra sidan å har jag vuxit och lärt känna ännu mer av mig själv.