Nu har ljuset brunnit ut

Jag sitter med tända ljus och minns...

Jag minns inte när vi möttes sist. det senaste året har mötena varit få och korta. För inte så länge sedan fanns jag nära men tog mig inte tid. 

Idag önskar jag att jag hade ägnat mer tid åt dig. Det hade inte gjort skillnad i det stora hela, men det hade gjort skillnad i stunden för både mig och dig. Jag vet att du saknat mig.

Fick reda på 18.30 i förgår att far hade blivit dålig och var inlagd, strax innan jag skulle till kören... inte första gången, ämnade ringa för att kolla vidare efter kören... vid 20-tiden fick jag veta att han inte svarade på behandling, det kunde handla om minuter eller dagar.... Åkte genast och plockade upp sonen på vägen... då kom ett sms att han dött 20.42.... vi kom dit vid 22.30. Hade en fin stund med mor, storasyster, svåger och lillasyster som anlände 23.15 .... det kändes bra att vi kunde samlas så många...

Det var inte oväntat, i många år har jag vetat varje gång vi sagt farväl att jag kanske aldrig skulle se honom igen i livet. Men svårt ändå... vissa saker kan man inte förbereda sig för helt.

Hans hjärta orkade inte längre, det hade blivit vätska i lungorna, de försökte med vätskedrivande och att pressa ut vätskan, men det blev bara plågsamt så de beslöt att avbryta behandlingen, som kanske om det hade lyckats kunde gett honom ett par timmar till. Han hade somnat in lugnt och utan smärta, med två ur personalen närvarande.

Han blev 86 år, överlevde sin första hjärtattack i 26 år.

Men jag är tacksam att jag fann min Kärlek till dig och din Kärlek. Då för 11 år sedan innan ditt sinne grumlades. Tacksam att jag gav min Kärlek då. Att jag förstod och att du förstod.

I många år hade jag bilden att du aldrig hade tid. Du jobbade i lantbruket 7 dagar i veckan. Varje dag gick du upp kl 5 på morgonen för att mjölka och utfodra djuren. Inte förrän kl 19 och ibland senare var din arbetsdag slut. Så nog var du upptagen.

Vad jag insåg då inför din 75-årsdag var att du trots det alltid hade tid. Jag minns hur du Älskade att ha mig ikring dig när du arbetade, hur jag följde med dig ut i stallet kl 5 på morgonen när jag var fem år. Hur du lärde mig att fläta med balabanden. Tillsammans drev vi korna på bete genom skogen. De fina samtalen när vi mockade hos grisarna när jag var lite äldre. Höjdpunkterna var när jag fick följa med till Livdjursauktion, Lokalföreningen eller till Maskinhandlaren. Jag minns också hur du "skäggades" med mig som barn. Du var fin med barnbarnen, tog dem med ut i trädgården och gungade, eller på promenad i skogen. Jag minns dig som Varm.

När jag blev vuxen gav du kloka råd från man till man, råd som jag inte alltid kunde eller ville ta emot. Men även om råden inte föll mig på läppen, även om jag inte kunde se det då, så var det en del av ditt Kärleksspråk. En av de sista gångerna vi möttes så frågade du om min frisör hade dött. I 40 år klagade du på mitt långa hår praktiskt taget varje gång vi sågs. Visst var det lite på skämt, men det var också ett av dina kärleksuttryck. Du månade om mig, om att jag skulle se vårdad ut och passa in i samhället. Långa perioder såg jag det som kritik av min person, av den jag var, men du gjorde det av omtanke. Det var ett av dina Kärleksspråk.

Visst finns det andra minnen, minnen som skapade sår i mig och som har gjort det svårt att leva mitt liv. Idag vet jag att jag inte kunde valt en bättre far än dig. Också dina "Det går över till du ska gifta dig", "Det var ett farligt kyssande", dina allvarsamma ord om hur det går om man inte tror på gud på det rätta viset...

Allt detta har varit viktigt. Du har varit Viktig och hjälpt mig att bli den jag ÄR.

Nu har ljuset brunnit ut. Din vandring på jorden är slut. Vi fick 48 år tillsammans.

Tack för alla upplevelser vi delat.
Vila i Frid!

Den 15/9-2011

Får man se så här lycklig ut på sin fars begravning!

Måste bara visa bilden eftersom det är ett unikt tillfälle, andra gången i livet som jag bär slips... för att jag kände att jag ville det...  kanske håller jag på att bli vuxen och sluta trotsa ;)

Ja nog har jag all anledning att vara lycklig, det blev ett jättefint avsked, mycket bättre än vi kunnat ana. Vi insåg nog alla lite förstrött då vi skulle välja musik till begravningen att musik var viktig för far, men kanske inte hur mycket som den kunde förknippas med honom. Ganska hastigt spånade vi fram några orgelstycken till inledning och avslutning och ett par solon, samt psalmer till akten mera medvetet.

Också blev det bara så rätt!

Redan när orgeln började spela Air fick jag tårar i ögonen och grät tyst, först då insåg jag hur mycket far Älskade musik, när sedan solisten sjöng och spelade Oändlig nåd (amazing grace) med värdig känsla (och ja, hon kunde sjunga!) så var det så rätt!

Psalmerna vi valt talade om naturen, odlandet och tron, beskrev vad fars liv handlat om så fint. Avslutningen i kyrkan med solistens Jag har bott vid en landsväg och orgelns An der schönen blaue Donau (vilken jag oroat mig skulle vara för glättig) Var också så mycket far! både texten och musiken.

För mig var det musiken som berörde, och som lät mig upptäcka en sida av far som jag inte riktigt varit medveten om hur viktig den var. Far lyssnade på och Älskade musik, men talade inte så mycket om det, så på något vis har det glidit förbi mitt medvetande.

Nästan som på autopilot skapade vi en fantastiskt fin och värdig avskedsfest till far. Utan att vi visste det, så visst visste vi var vi hade far!

Att sedan få bära honom på hans sist resa här på jorden för denna gång och sakta sänka ner honom i graven....

Så tacksam! ♥