Ta hem

Ofta när vi möter andra människor, så börjar vi sätta etiketter och be-döma dem. Varför gör vi så? Kanske är det så att vi ofta gör det helt enkelt för att kontrollera situationen och känna oss trygga. Andra gånger kan det handla om att vi känner igen ngt drag från ett tidigare möte och nu tror vi att denna personen är likadan som den vi mötte då. Ibland handlar det nog om att vi omedvetet känner människans energier och försöker tolka dem.
 

I alla fallen handlar det om att försöka få kontroll över tillvaron, om att finna ngn form av Trygghet inför en ny situation. Vi kallar de vi möter för besserwisser, och hon är barnslig, den har kontrollbehov, och han är känslokall. Men likväl som vi känner av deras energier så kan vi vara säkra på att de känner av våra. Sådana etiketter och de energier de sänder ut kommer knappast att främja mötet. Så i själva verket så blir vårt kontrollbehov en försvårande faktor i mötet och gör det otryggare i stället för motsatsen.

Vi kan inte få kontroll över livet och över andra människor på det viset. Vi kan aldrig förutsäga vad som kommer att hända. Jag tänker på den blyge tonåringen som äntligen tar mod till sig och ringer den han är förälskad i. I tanken har han gått i genom samtalet replik för replik för att bli trygg nog att våga ringa, men redan på andra repliken rasar alltihopa, hon svarar "fel!"

Trygghet i det yttre kan vi aldrig finna, Livet är alltför oförutsägbart för det. den enda Trygghet som står att få är Tryggheten inom som föds ur Tillit till Livet. Allt blir alltid precis som det ska bli, det ser Livet till. Vill vi ha ett Tryggt möte måste vi i stället vila i den Tilliten och gå till mötet fyllda av Kärlek.

Men ingen av oss kan väl helt svära oss fria från sådana för-domar och etiketter. När vi möter dem så handlar det inte om att ngn annan är besserwisser, barnslig, har kontrollbehov eller är känslokall. Det är ngt i oss själva vi möter. I stället för att lägga ut det utanför oss så har vi nu ett lysande tillfälle att ta hem det till oss själva. Vad händer i mig när jag möter besserwissern? Vad känner jag inför honom? Är det ett gammalt minne som jag kör om? Påminner den andre mig om min lekkamrat i skolan? Vem är det som är barnslig? Är det kanske jag själv som upplever mig som barnslig? Kanske är det en ren projicering? Jag hade inte kunnat känna igen barnsligheten i ngn annan om den inte funnits i mig själv!

Vad jag än tror mig möta i ngn annan så kan jag ta Ansvar för det jag upplever i mig. Måhända har den andre kontrollbehov eller är känslokall, men det är inget som jag vet ngt om eller har med att göra, men det som väcks i mig är mitt Ansvar!