och om jag snubblar eller till och med faller,
ska jag inte välja att stanna kvar där,
och skylla på någon annan för att JAG fallit.
Jag ska inte förlora mitt mål ur sikte, nej
jag ska ta MITT ansvar, erkänna att det
var JAG som föll och resa mej ända upp.
För först när jag nått toppen så kan jag
se nya spännande toppar att fortsätta bestiga
oh njuta av klättringen. För den rätta utsikten
mot nästa topp har jag just nu där jag befinner
mej på min klättring nu.
.
I dag kan jag, ni, alla, var och en av oss,
se tillbaka på livet och få en skymt av
varför det ena och det andra hänt,
och hur det passar in i mitt livs mosaik.
Om jag inte är rädd för att se det som hänt
som erfarenheter i stället för som förbannelser.
.
Jag kan minnas tuffa bestigningar i livet och
verkligen SE och KÄNNA hur mycket starkare
jag blivit av dom. Dom bröt inte ner mej som jag
inbillade mej förr i tillfället de skedde. Idag vet jag att
tuffa hinder för mej framåt, starkare än nånsin,
bara jag vågar se det så och inte klagar på att
hindren kommit, utan tackar för möjligheten
och erbjudandet jag fått till att växa mej starkare.
.
Och så kommer det att vara även i fortsättningen.
Jag har snavat många gånger. Jag har fallit hårt,
kommer med all säkerhet att falla hårt igen.
Jag kommer att snava även i fortsättningen.
Men jag lär mej mer och mer om mej själv,
om varför jag snavar eller faller och om hur jag
ska bära mej åt för att komma på fötter igen.
Och jag väljer själv om jag blir starkare av varje
snavning eller fall, eller om jag tillåter mej att bli svagare
av dem genom självömkan och rättfärdiganden tex.
.
Livet är en ständigt pågående process.
De tillfällen när jag snavar och faller behövs
för att jag bättre ska förstå vilka steg jag
måste ta för att nå toppen, nå mina drömmars mål.
Jag snavar ju oftast för att jag ska lära mej att gå
på ett annat sätt eller i någon annan riktning, jag gör det
ju inte för att jag ska bli liggandes kvar i sörjan.
.
Jag förstod inte förr vad mina snubblande fallande steg
betydde i det förflutna. Jag såg de bara som att det var
för att hindra mej i livet. Och försökte samma steg,
gång på gång, med samma resultat naturligtvis, bara
lite smärtsammare för varje gång. Till slut gjorde så
ont att jag inte visste om jag skulle kunna resa mej igen,
MIN PERSONLIGA BOTTEN...Woooohooo för den idag!!!
Då blev jag villig att ta andra steg och en annan riktning
och det har gett mej ett härligt liv idag.
.
När jag faller vet jag idag helt och fullt ut att det
är för mitt eget bästa jag faller och om att nu
liksom tidigare faller jag ”uppåt” och inte nedåt.
Bara jag ser det och utnyttjar den styrkan det finns
i att falla eller snubbla.
.
Jag kommer att få mer och mer överblick över helheten
med tiden, jag har inge bråttom idag. Jag ser delar
av den dagligen. Min mosaik är som den ska vara,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar