En dag ska jag sluta kämpa

Fler och fler får möta dem, de där små Äkliga Älgalössen! De kryper in under kläderna när jag går i skog och mark, ner i hårbottnen. sen sitter de där och är nästan omöjliga att få tag på... och de bits... jag märker först inte deras bett... men efter några timmar så börjar betten klia och vätska, sedan håller de på så i 2-3 veckor. Kläder kuddar, möbler och mitt hår blir fullt med var-fläckar och -klumpar.

Just nu hatar jag dem djupt och innerligt, och börjar fäkta och slåss så fort jag märker av dem. Kläderna åker av varje gång jag känner något som kryper, och det är ofta... Mitt fokus är på Älgalusen och deras är på mig.

Kanske är det dax att sluta kämpa. Jag har gjort det förr med nässlor, myggor, björnbär, myror och möss, det funkar så klart med älgalusen också.

Allt handlar om min inställning, kämpar jag och är arg och irriterad så är det precis som att simma motströms mot Livets flöde, Allt elände kommer till mig och Livet blir en kamp. Alternativet är Kärlek, Överlåtelse och Tacksamhet. Då flödar Livet min väg och allt blir mycket lättare. Nu vet jag ju inte om jag kan vara Tacksam för älgalusen, möjligen för att de påminde mig om att sluta kämpa och i stället simma medströms. Kärlek skulle kunna funka, jag kan be älgalusen att flyga vidare till sitt värddjur samtidigt som jag välkomna älgalusen att dricka av mitt blod om den måste, jag är ju trots allt blodgivare, spelar det ngn roll vem som får ta del av mitt blod, men då behöver jag samtidigt en strategi för att såren inte ska bli irriterade.

Jag gör mig en bild av det energifällt som omger min kropp, det energifällt som jag föreställer mig upprätthåller alla funktioner i min kropp. Jag ser det som ett vatten med krusningar på ytan, hela tiden i liv och rörelse. När ett bett blir inflamerat föreställer jag mig att det blir som en kvardröjande malström på ytan, istället låter jag älgflugans bett bli som stenar som genomtränger ytan och sjunker varefter ytan genast sluter sig igen.