När det är som mörkast är räddningen närmast

När det är som mörkast är räddningen närmast.

Jag tror inte vi är här för att kämpa. Jag tror inte Livet är en tävling där vi måste göra allt för att överleva. 

Jag tror vi föddes till detta livet för att uppleva just Livet. Exakt vad vi valde att uppleva detta livet, kan vi inte veta med vårt vardagsmedvetande, men vi valde att uppleva just det vi upplever just nu.

När vi upplever maktlöshet, då är maktlösheten just det vi ska uppleva. 

Vi har valet att  kämpa emot, vi kan sprattla som flugan i spindelns nät och trassla in oss ändå mer, tills vi fastnat så hårt att  vi inte längre kan kämpa, tills vi äntligen tvingas acceptera att vi är maktlösa, tills vi äntligen upplever maktlösheten.

Eller vi kan välja att ge upp, acceptera och vara i upplevelsen av maktlöshet, utan att först kämpa för att göra upplevelsen ändå större.

Ur maktlösheten föds Tilliten. I maktlösheten accepterar vi att det finns saker som vi inte klarar själva. I maktlösheten kan vi äntligen se att vi bara är en liten del av Livet. I maktlösheten kan vi äntligen se att det finns ngt som är större än oss själva. I maktlösheten kan vi äntligen hitta Tilliten till Livet/Gudomen.

Återigen går jag till naturen för att komma hem. Varje del av Livet har sin uppgift, som den accepterar, tills uppgiften är fullföljd. Myggan kämpar inte för att vara ngt annat än mygga, den har två uppgifter i Livet, att se till att det finns fler myggor och att bli mat åt ngn. Myggan accepterar och är mygga fullt ut, tills den en dag är färdig med den upplevelsen. Blomman har sina uppgifter som den accepterar och är fullt ut, tills den en dag är färdig med den upplevelsen. Allt bara är det de ÄR fullt ut, en Viktig del av Livet, tills de är färdiga med den upplevelsen.

Myggan kan be om att slippa bli uppäten om det är möjligt, det förändrar inget i det stora hela, ngn annan mygga blir uppäten i dess ställe, och "vår" mygga dör av ålderdom.

Vi kan be "låt denna bittra kalk gå mig ifrån, men inte som jag vill" Vi kan erkänna vår litenhet och be om hjälp, samtidigt som vi accepterar att vi inte vet vad som är det högsta bästa, och vi kan be att om vi inte kan slippa vår "bittra kalk", att vi åtminstone får ngt att hälla i den så den inte smakar så illa, om det är möjligt.

I maktlösheten finns Acceptansen. I Acceptansen finns Tilliten. I Tilliten finns VARANDET!

Vi vet inte vår Uppgift i Livet, men vår uppgift är att VARA de vi ÄR! Hur det än ter sig.