Texten är lånad av Carina Zetterström
Om det fanns ett VM i sorg så kanske jag hade stått på pallen. Jag kan sorg. Nästan alltid levt med sorgen vid min sida som en ständig och trogen följeslagare.
Jag har tills nyligen trott att det var mina älskade jag sörjt. Men det är det inte..
Mina älskade saknar jag och längtar efter MEN sorgen ligger i en framtid som uteblev.
En påhittad dröm med dessa människor.
Jag sörjer alltså något som inte har hänt.
Jag ser det nu.
Mina föräldrars uteblivna stöd .Samtalen och råden jag velat ha med min mamma som gick över till andra sidan för 20 år sen.
Alla stunder med barnen där andra morföräldrar finns med i glädje.
Jag sörjer min uteblivna framtid med dem.
Ett brustet äktenskap. Jag sörjer den smärta som detta orsakade våra barn. Deras uteblivna framtid tillsammans med sin mamma o pappa.
Jag sörjer min uteblivna framtid inom mitt yrkesliv.
Och snart, när jag orkar ska jag släppa fram sorgen över min inbillade, påhittade framtid med mannen jag valde att älska sen 4 år tillbaka..
Kanske vi har en framtid sen, men just nu är det viktigt att sörja den uteblivna drömmen så jag kan gå vidare.
Jag vägrar att fly.
Jag lever med mej alltid och vill möta allt i mej fullt ut i sanning.
Tufft! Men det är enda vägen om jag inte vill vara en självlögnare.
Sorgen lägger sej som ett äckligt , kletigt sår om jag inte omfamnar den .Känner den .Lär mej att bli sams med den.
Bättre att förlikas med den då den är min följeslagare genom livet.
Tack sorgen för att du finns!
Jag älskar dej inte ännu men jag är glad att jag ser dej som den du är idag.
En dröm om en utebliven framtid
[Carina Zetterström]
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar