Första dagen

Första dagen då mitt inre inte varit i uppror... på något vis känns det som jag släppt henne, men det är naturligtvis inte sant.

Hon ringde igår, har äntligen tagit sig tid för sig själv. Vi hade ett långt bra samtal.

Och på morgonen var jag lugn... Men allt finns kvar, det enda jag har släppt är tanken på att den framtid som kommer att komma en dag, måste vara med henne. Bra eller dåligt? Vet inte. Men skönt var det iaf med en dags vila....

På hemvägen från jobbet, passerade jag henne och fick en sån längtan att krama henne, eftersom jag hade bokat något senare och kramen bara kunde bli kort, så frågade jag om det var OK. Jag vill absolut inte uppta hennes egentid eller fylla hennes huvud med ord som bara skymmer henne själv.

Mötet blev en halvtimme, och sen var jag i uppror igen... No way att jag har släppt henne! Vår närhet väcker så mycket i mig.