Öppna relationer

Jag vill verkligen inte att en relation med mig ska vara begränsande utan enbart vidgande för både partnern och mig.

Runt ikring mig ser jag och hör om relationer med olika grader av begränsningar, alla "friska" relationer tillåter mer eller mindre vänskap utanför relationen. Men när det kommer till sexet så är relationen nästan alltid begränsande. Du kan dela min partners tid, du kan dela hens tankar, du kan till och med få dela partnerns kropp i forma av t ex flytthjälp, arbetskraft, danspartner, lagkamrat etc. men när det kommer till könet då är det Stopp!

Varför är det så? och måste det vara så?

Jag har verkligen försökt att tänka mig att kunna dela min partner sexuellt med en annan människa, och intellektuellt är det inga större problem, även känslomässigt har jag ibland kunnat känna att det skulle vara ok. Men jag har aldrig varit där och verkligen fått uppleva det och vad som skulle hända i mig då, och det är bara korta stunder som jag lyckas känna mig riktigt bekväm med tanken.

Nu försöker jag att ta det ett varv till.

Det handlar nog inte om sexet och könet i sig. Sex kan vara ganska ytligt och fysiskt, helt enkelt ett rent kroppsligt behov som tillfredsställs mer eller mindre ömsesidigt, och det är helt ok med sådan sex, om man tycker att det är ett bra sätt, för mig personligen så föredrar jag nog att onanera om det bara handlar om det.

Men riktigt bra sex, upplever jag, innefattar massor av intimitet och närhet på så många andra plan än det rent fysiska.

Det finns ett tillfälle när jag tror att jag Verkligen skulle kunna leva med att partnern har sex med någon annan än mig, och det är om jag av någon anledning inte är kapabel att tillfredsställa just detta rent fysiska behov. Det kan handla om två saker, dels en rent fysisk oförmåga och dels att vi inte lyckas förstå varandras behov. Liksom jag kan tänka mig att det finns saker där vi inte lyckas förstå varandra när det gäller andra saker, men där input från en tredje part kan hjälpa oss att förstå varandra så skulle det kunna vara så med våra sexuella behov. Men samtidigt undrar jag har vi inte då ett kommunikationsproblem i relationen?

En bra relation handlar väl om just intimitet och närhet. Att kunna öppna sig helt för partnern, naken i sin totala sårbarhet. Att kunna knyta an, och våga lita på att partnern alltid finns där när jag behöver någon som hjälper mig att ta hand om mina sår, och att veta att partnern inte lämnar ut mig åt "vargarna" i en sådan situation utan står kvar vid min sida.

För att komma dit så krävs det en väl fungerande Ärlig och rak Kommunikation, och en förmåga och vilja att Kommunicera alla våra behov till varandra. Har vi inte det så har vi först och främst ett kommunikationsproblem som vi behöver lösa.

Så det är kanske egentligen partnerns Intimitet som jag har svårt att dela med någon annan.

Varför är det så? Handlar det helt enkelt om att jag som barn måste dela min mor med mina syskon, att hon helt enkelt inte kunde vara där alltid när jag behövde henne eftersom något annat syskon krävde hennes uppmärksamhet? och att jag inte vill riskera att det händer igen med partnern.

Praktiskt är det ju så att vi faktiskt alltid måste dela partnern med an mängd andra åtaganden som hen har. Barn, Jobb, sjuka föräldrar, syskon eller vänner. Andra som kräver partnerns uppmärksamhet. Som vuxna så klarar vi ju av det, vi är för det mesta kapabla att själva ta hand om våra sår.

Är det helt enkelt det sårade barnet som inte vill dela partnerns intimitet? Så är det nog, för jag tror att det är just det sårade barnet jag skulle få möta om situationen uppstår. Då borde man med andra ord också kunna ta hand om det sårade barnet för att avlägsna den begränsningen i relationen, men vill jag det?