Tankar om brist

Tidigare publicerat den 26/10-10 på Sigges radioteater

Hela mitt liv har jag levt i överflöd, inte så att jag har levt ett liv i lyx, men jag har alltid haft mat för dagen, tak över huvudet, kläder att ta på mig. Ur ett större perspektiv har jag verkligen ett tryggt liv. Likväl så har jag alltid varit rädd för brist. Jag vet inte exakt varifrån rädslan kommer, och den dyker upp alltmer sällan, men den finns där, och jag har hittills inte lyckats bli av med den.

Trots att det alltid fixar sig, så finns rädslan där, den sitter i huvudet, och skapar brist i mitt liv gång efter annan. Det är så det går till, har jag fokus på brist så upplever jag brist, och skapar brist. Det är också rädslan för brist hos många som skapar brist i världen. Det finns verkligen, fortfarande, allt vi behöver på den här planeten, även om 3 miljarder! människor lever under fattigdomsstrecket, och ca hälften av dom är mkt fattiga, dvs de har inte sina grundläggande behov tillfredsställda, medan 10% av världens befolkning har 50% av resurserna. Så rimligtvis handlar den verkliga bristen om en snedfördelning, snarare än om brist.

Varför är det så? Varför samlar de rika på sig allt mer, medan de som inget har får allt mindre. Återigen rädslan för brist. Det är rädslan för brist som får oss att skapa högar av tillgångar, som egentligen borde tillkomma ngn annan. Hela vår s k ekonomi bygger på detta, att skapa högar, skapa vinst. Ekonomi betyder egentligen att hushålla med de resurser som finns. Men idag betyder ekonomi att skapa vinst, det är knappast att hushålla med resurserna att låta en stor del av världens befolkning svälta medan vi själva badar i överflöd. Det är knappast att hushålla med resurserna att ta slut på jordens naturtillgångar. Och det är inte att hushålla med resurserna att fördärva ekosystem, och förgifta luft och vatten.

Det stora perspektivet blir tydligt om vi överför det på det lilla. Om vi ser hela världen som en liten självhushållande familj, där det starkaste av de 10 barnen får hälften av all potatis vi odlar, mkt mer än han kan äta upp. 5 av barnen får kanske bara en eller ett par potatis om dagen medan, nästan hälften av alla potatis ligger och ruttnar i det "rika barnets" jordkällare. Detta samtidigt som potatisodlingen sker på ett sätt som utarmar jorden och försämrar skördarna år för år. Det är så världen ser ut i dag, allt p g a rädsla för brist.

Det hela handlar om perspektiv. Om vi ser hela jorden som en självhushållande familj, med fokus på välstånd i st f brist. Då skulle vi ha en ekonomi som fokuserade på välstånd i st f på vinst. Då skulle alla få lika mkt potatis, vi skulle ha råd att ta hand om och utbilda våra barn, vi skulle ha råd att ge alla en bra sjukvård, vi skulle ha råd med hälsovård, vi skulle ha råd att ta emot flyktingar, vi skulle ha råd att ta hand om våra gamla, psykiskt sjuka och utslagna.

Vår lilla självhushållande familj skulle få ett större välstånd om alla barnen fick de potatis de behövde, vi skulle kunna odla potatisen på ett sätt som inte utarmade marken. Alla barnen skulle vara friska och starka och kunna hjälpas åt att skapa en vacker värld.