Det är som om jag skriker

Bild: Tommy Svensson

Trodde jag var framme i går, men så var det tydligen inte. Naturligtvis! Kommer vi någonsin fram?

Det finns något mer som vill komma ut, och jag känner att jag behöver få ut det, men jag kan inte greppa det.

Jag känner en stooor sorg som vill komma ut, något gammalt, centralt "alla sorgers moder" men jag vet inte vad det är.

Jag går omkring och väntar på att hon ska höra av sig... har jobbat själv idag, gick sådär... stup i kvarten kollade jag FB för att se om hon givit mig något livstecken (och hon är inte ens mycket på FB och de flesta "bekräftelser" jag får av henne där kan jag inte ens se på min mobil, så varför hoppas liksom?)

Så här var det inte innan och jag tror inte att jag brukar vara så här... nu i detta har jag gång på gång förbannat mig själv för att jag inte har kunnat vänta så att hon har hört av sig på eget initiativ utan att basvara något från mig... några gånger har hon gjort det, vid ett av tillfällena bad jag då henne att inte göra det, vilket jag sen tog tillbaka och tvärtom bad henne att höra av sig när hon ville och gärna ofta.

Det är som jag skriker se mig Se Mig!... kan minnas att jag någon gång för länge sedan har insett att ingen hör av sig till mig, för att jag hinner alltid före.

Gav upp jobbet och körde hem, pallade inte längre.

Egentligen är det ju jag som övergivit henne, så det "borde" egentligen vara hon som var arg och ledsen.

Inser också hur ofta jag blir besvärad av kontaktsökande, är för upptagen eller tar det som ett spel.

En Vänn <3 gav mig en övning, jag skulle sitta och titta in i mina egna ögon, titta bakom, innanför, i en spegel , tills något krackelerade i mig.

Jag satt med spegeln länge, länge, var på väg att ge upp, kunde inte komma innanför... det var stängt. Så fick jag för mig att jag skulle säga till mig själv "Jag Älskar dig!" och upprepade mantrat gång på gång, kände att jag måste hålla om mig själv... och ganska snart höll jag på att somna, så då klädde jag av mig naken och kröp ner i sängen och fortsatte hålla om mig själv. Jag får bilden av mig själv som spädbarn, med virkad babyhjälm, det är spädbarnet Ingmar som jag håller om. Sen somnar jag för att bli väckt betydligt lättad en och en halv timme senare.

Tänker det är det lilla, lilla barnet i mig som inte blivit sett och som inte fått den trygga famnen han behövde för att kunna acceptera det och lita på en annan människa. Nu fick han mycket av den varan och förhoppningsvis har det läkt en del av mitt anknytningsproblem <3