På senare tid har jag mött människor som på olika sätt har det svårt fysiskt, människor som bett om hjälp med cancer, cellförändringar, eller som berättat om infektioner som ej vill gå över, trots att alla både "ortodoxa" och "oortodoxa" metoder prövats.
Vad kan jag ge dom?
Jag har berättat om att det för mig handlar enbart om att stödja deras eget läkande på alla sätt som är möjligt. Att se till att må så bra som de kan, att oro skapar en dålig miljö för immunförsvaret, om enkla NLP-processer (t. ex. http://www.svarta-tavlan.se/eq/dagens/5.htm) som kan göra åtskilligt för att läka oss. Om gamla trauman som satt sig i kroppen som cellminnen som behöver tömmas för att göra läkandet möjligt.
Vi är många som tror på lagen om attraktion, "LOA", på att vi skapar vår verklighet, på att det vi ber om får vi också. Men likväl så drabbas vi av fysiska dysfunktioner. Vi gör allt rätt, och ändå blir vi sjuka. Varför är det så? Detta har vi väl inte bett om!
Jag tror på att allt som händer oss har en gåva till oss. Vad är då gåvan i detta?
Gåvan kan vara vad som helst, men om vi inte kan se den, om vi inte hittar en väg bort från vår oro, om de fysiska symtomen inte avtar utan istället förvärras, vad gör vi då?
För mig blir då gåvan "att ge upp", "att lämna över". Gåvan blir att inse att vi inte kan klara, eller förstå, allting själva. Att vi ibland måste lämna över oss själva till Livet/Kärleken/Kraften/det Gudomliga. För att kunna göra det så måste vi Lita på Livet, se det som en Vän. Vi behöver en personlig relation med Gudomen, en relation fylld av Tillit och Kärlek, en Vänskap med Livet!
Vi har alla växt upp och präglats av en kultur, som säger att livet är en kamp, och att Gud är en krävande och dömande gud. En kultur som präglas av brist, åtskillnad, konkurrens och strid. Vi är präglade av ego-tänk. Vi tror att vi kan använda LOA, affirmationer och bön som en mekanisk automat, där vi stoppar in egots "Vill ha" i ena änden och i andra änden ska det vi tror oss behöva komma ut.
Vi vet inte alltid vårt eget högsta bästa, vi kommer inte ihåg varför vi lät oss födas till jorden, vad målet med vår resa är. Men vår själ vet, vår Gudomliga del vet, Gudomen/Livet vet! Jag tror att om vi accepterar det, och litar på att vi får vårt eget högsta bästa alltid, att Livet/gudomen vill vårt högsta bästa alltid, då kan vi bli Vän med Livet/Gudomen på riktigt. Då kan vi skapa en personlig vänskapsrelation till det Gudomliga utan förväntningar och krav. Då kan vi överlämna oss till det gudomliga och vila tryggt i dess famn.
Då kan vi be Sinnesro-bönen och vila i den.
- "Gud, ge mig sinnesro
- att acceptera det jag inte kan förändra,
- mod att förändra det jag kan
- och förstånd att inse skillnaden."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar