Om ett antal kvinnor lever nära varandra en tid då börjar deras menstruations-cykel att harmoniseras och de har snart alla mens samtidigt, lever de också nära naturen, så kommer menstruations-cykeln också att komma i takt med månens cykler!
I hjärnan har vi nervceller (neuroner) som speglar det vi ser ske utanför oss som om vi verkligen utförde samma handling, s.k. spegelneuroner. Om vi t. ex. griper en frukt ur en skål så kommer vissa nervceller i vår hjärna att vara aktiva under handlingen, men det intressant är att dessa celler också är aktiva om vi stillasittande ser på när någon annan griper en frukt ur skålen. Det är dessa spegelneuroner som gör att skratt och gäspningar smittar, samt att om vi ser någon t ex klia sig i ansiktet ofta gör samma sak. De får oss att känna smärta när någon gör sig illa och glädje när någon är lycklig. De hjälper oss att förstå varandra och uppleva gemenskap.
Vetenskapen har observerat att två elektroner som en gång interagerat med varandra och sedan skilts åt fortfarande på något vis är förbundna med varandra. En elektron har sin rotation, och om rotationen hos den ene åtskilda elektronen förändras så förändras också rotationen hos den andra elektronen samtidigt på samma vis. Spooky!
Runt om i världen så har forskarna placerat 65 små slumpgeneratorer som alstrar en slumpmässig rad av ettor och nollor. Man har observerat att då dessa befinner sig i en miljö med mycket starka mänskliga känslor så slutar raden av ettor och nollor att vara slumpmässig. Störst utslag hittills gav dessa slumpgeneratorer den 11 september 2001 då terordådet mot World Trade Center ägde rum. Vad som är intressant är att utslaget i hela världen avvek och det långt innan man visste att det skett något, faktum är att avvikelsen påbörjades redan ca 4 timmar innan terrordådet skedde!
Vad handlar allt detta om? För mig handlar det om resonans. Alltings vilja att svänga i harmoni med vartannat. Kanske är denna resonans det som är själva Livet. Det är den kraft som motverkar alltings sönderfall och i stället får det att ordna sig och skapa.
Fenomenen säger mig också att vi är förbundna med allt. Vi är inte enskilda individer, vi är delar av ett enda gigantiskt energifält, som hela tiden strävar efter att komma i resonans med alla andra delar av energifältet.
Vårt medvetande lurar oss och får oss att uppleva oss som åtskilda, men på ett djupt omedvetet plan vet vi att vi är Ett med Allt. Däri bottnar vår strävan efter Gemenskap och Kärlek, för är det inte just vad Kärlek är upplevelsen av resonans med andra varelser. När vi upplever Kärlek då upplever vi stor gemenskap, vi upplever att vi är Ett med någon annan.
Kärlek blir då = upplevelsen av den Resonans som är det Livet är.
Varje del av Livet svänger med sin speciella frekvens, det är vad som skiljer oss åt, men allt som sker och allt som vi möter är ämnat att få vår svängning att komma mera i resonans med själva Livets svängning, den ursprungliga frekvensen.
Vi strävar hela tiden mot resonans... svänger med varandra... våra svängningar justeras... Resonerar... Ju mer Resonans som finns i ett möte desto mer kommer vi att gå mot ändå mer Resonans. Då upplever vi Gemenskap/Kärlek/Livet. Kanske ska vårt möte bara förändra vår svängning en smula, mot mera Resonans med Livet.... och sedan ska vi gå vidare mot nya möten som vrider vår svängning ytterligare mot mera Resonans... Kanske är det ett möte där vi kan svänga med varandra under en längre tid, kanske resten av livet, mot mer och mer Resonans, mer Kärlek, mer Liv.
Ibland vill vi konservera upplevelsen av gemenskap... Resonans... Ha den kvar alltid... så klart! men vi är levande, föränderliga, vår frekvens varierar ständigt likt hjärtats slag, likt andningens rytm... när vi möter en annan människa som befinner sig i samma tonläge just här och nu så uppstår Resonans, känslan av gemenskap, samhörighet, Kärlek. Underbart så klart när vi möter någon som i stort har samma rytm som vi, där resonansen är ofta återkommande, men Kärleken är lika fin varje gång den inträffar, den kan ändå bara existera i nuet.
Trots det så väljer vi ibland i vår strävan efter upplevelsen av gemenskap att hålla fast vid en relation som är disharmonisk Vi anpassar oss själva, försöker kontrollera den andre, dysfunktionella relationer, med beroende och medberoende, makt och uppgivenhet som största ingredienser. I vår strävan efter Resonans försöker vi förändra oss själva eller den andre bara för att vi en gång har upplevt denna Gemenskap/Kärlek/Resonans, då våra frekvenser under en kort tid var i harmoni.
Men resonansen är en funktion som finns i flödet, ju mer vi strävar att förändra något, desto längre från Resonansen för det oss, Längre från Kärleken och Livet. Och ju mer vi är sanna mot oss själva, lyssnar till livet och vårt inre desto mer Resonans kommer vi att uppleva. Mera Kärlek, mera Liv. För Resonansen är något som är vårt medfödda arv. Den verkar naturligt inom oss.
Också tänker jag på en dikt som jag skrev 1986:
HARMONI
Du slår an en sträng i mig
Det är inget allvarligt
Men jag vill gärna veta
Om nästa tonDet är inget allvarligt
Men jag vill gärna veta
Skälver i Harmoni
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar