Att leva kroniskt förälskad (av Sanna Nova Emilia)

Text och bild lånad av Sanna Nova Emilia

Om du någon gång har upplevt ömsesidig förälskelse så vet du exakt vilken känsla av oslagbarhet, liv och kraft den upplevelsen kan skapa i en människa. Vi behöver varken äta eller sova. Problem som i vanliga fall kan kännas påfrestande blir till bagateller och vi går omkring med ett konstant leende över våra läppar. Vi skrattar medan vi dammsuger och medan vi skrapar upp slemmet ifrån botten av diskhon.

Vi sjunger medan vi går ut med soporna och medan vi torkar spyor och bajs som vår magsjuka hund lämnat i soffan. Vi gör små busiga glädjeskutt över vattenpölarna i ösregnet, vi skrattar åt att vi backar in i lyktstolpar och vi gör dubbla saltomortaler över livets vallgravar. Ingenting känns svårt eller omöjligt och vi är fyllda av en till synes outsinlig källa av energi.

Vad är det då som gör förälskelsen till en så magisk upplevelse? Svaret är enkelt. Vi blir SEDDA för det bästa som finns i oss! Att bli sedd på det sättet resulterar i att vi känner oss precis så – som fantastiska människor! En annan människa visar oss ett hängivet intresse och nyfikenhet inför vår person. Han eller hon ställer frågor om vilka vi är, om vad vi tänker, tycker och känner, om vad vi har varit med om och om vad vi har upplevt i våra liv och personen i fråga är genuint intresserad av svaren!  Vi får dessutom den andre att känna på exakt samma sätt!

När vi är nyförälskade är vi endast förmögna att se likheter hos varandra. ”Åh! Smultronyoghurt är min favorit också!”,  ”Åh! Har du också bara svarta strumpor? Vi måste vara själsfränder!”  Och alla små eventuella egenheter vi har är bara gulliga små karaktärsdrag som ger karisma åt vår person. Vi är beredda att plocka ner stjärnhimlar, månstrålar och avlägsna galaxer. Vi är beredda att ge varandra allt! Man brukar prata om fjärilar i magen, men jag tror att känslan vi till stor del upplever är – Hopp! Hopp om att få finnas, hopp om att förverkligas, hopp om att bli bekräftad i vår existens. Hopp om att äntligen bli sedda och älskade för dem vi är och för det bästa som finns i oss.

Att bli älskad och sedd på det sättet är en upplevelse som vi alla i större eller mindre utsträckning är svältfödda på. Vi fick alla tidigt lära oss vad som förväntades av oss för att vi skulle duga och bli accepterade av vår omvärld. I förälskelsen möts vi som två svältfödda barn,  som på många sätt längtat ett helt liv efter att fullt ut få vara dem vi är tillsammans med någon annan.

Men…

Någonting händer längs vägen…

Så sakteliga smyger sig olikheterna in. Eller… vi blir snarare mer och mer medvetna om dem och förr eller senare så sitter vi där och beklagar oss över varandra istället. ”Åh! Vad du ska vara pedantisk hela tiden!”,  ”Hallå?! Det är faktiskt inte JAG som är pedantisk , det är DU som är slarvig!”, ”Men herregud! Du är ju som värsta Gestapo. Jag vågar ju knappt andas av rädsla att förorena din luft.”

Vi börjar pendla mellan att anta barn- eller föräldrarollen till varandra. Den av parterna som tar på sig föräldrarollen anser oftast barnet vara väldigt besvärligt och oansvarigt. Och den som antar barnrollen anser ofta föräldern vara väldigt kontrollerande och bossig. Vad som händer är att vi byter fokus. Istället för att se det bästa i varandra börjar vi att se det sämsta i varandra. I vår mest intima relation förvandlas vi till de fördömande vuxna människor som vi själva en gång i tiden skydde. De som ständigt skulle göra om oss, förändra oss, få oss att bli bättre, duktigare, dugligare, skötsammare.  Och någonstans så spelade det ingen roll ur vilken välvilja deras goda råd var födda. Vi ville bara få känna att vi dög, även när vi misslyckades. Vi ville bara få känna att de stod på vår sida.

Den här förändringen smyger sig successivt på i relationen. Knappt märkbart. Uppskattning byts mot tystnad. Tacksamhet byts mot självklarheter. Kärlek byts mot förväntningar. Glädje byts mot kritik. Vi blir till stor del varandras självutnämnda domare och vi frågar oss hur den som en gång fyllde oss med så mycket energi nu så fullständigt kan suga musten ur oss.

Vad skulle hända om vi istället valde att alltid lyfta varandra och enbart valde att öppna våra munnar när vi antingen ville hångla eller hade någonting positivt att säga till och om varandra? Är kritik och tillrättavisningar verkligen nödvändiga för att skapa en fungerande relation, eller för att bådas behov och önskemål ska bli tillgodosedda?  Jag tänker att det som ger mest energi till en relation också måste vara det som är bäst för en relation. Sådant som stärker och lyfter oss. Sådant som får oss att känna oss lika fantastiska som vi önskar vara! Så behöver vi verkligen döma och värdera varandra? Eller kan vi istället inspirera varandra till att bli det bästa vi kan bli genom positiv förstärkning av våra goda egenskaper? Kan vi vara den förändring som vi själva vill se i vår relation?

När vi fokuserar på det fantastiska hos varandra bidrar det automatiskt till att vi önskar bli ännu bättre människor. Vad skulle hända om vi i våra relationer fortsatte att ge varandra mer uppskattning än kritik, om vi fortsatte att se det bästa i varandra så som vi gör när vi är nyförälskade? Om 9 av 10 uttalanden av våra uttalanden om varandra är positiva och lyftande ökar energin i relationen. Kärleken och glädjen växer sig starkare. Närheten växer sig närmare, respekten blir mer respektfull, ödmjukheten mer ödmjuk och intimiteten mer intim. Det är så vi skapar kronisk förälskelse.

Jag vill tro att vi vuxna fungerar precis som barnen. När vi ser det goda i ett barn så lyser hon. När vi bekräftar det positiva i ett barn så växer hon och stärks i hela sin person och det ljuset faller alltid tillbaka på oss själva.

För en ny förälskad värld…

[Sanna Nova Emilia]