Text och bild lånad av Micke Gunnarsson
”Om du tror att du vill förstå vad jag menar så läs vidare…om inte sluta redan nu 
”
”
Detta blir ett svårt blogginlägg. Svårt att förklara vad jag menar känner jag.
Men jag känner att det är viktigt för mig. Så jag gör ett tappert försök.
Om jag en dag skulle råka ut för en olycka och bli , låt oss säga ,
av med min högra arm så vore detta en tragedi. Det skulle säkert ta tid
för mig att acceptera det faktum att jag numera fick gå omkring med en
stump istället för en lång arm.
Det skulle ta ett bra tag för mig att acceptera och inse att visa saker ,
som ex skriva denna texten, kommer att bli svårare. Vissa saker kanske
till och med blir omöjliga att göra utan hand och arm, kanske, kanske
inte. Jag tror även att jag i början skulle begränsa mig i mötet med
andra, rodna då jag är på fester, titta lite pinsamt när någon sträcker
fram sin höger hand för att hälsa artigt på mig etc.
Kommer rodna då lille Pella 6 år pekar och skriker:
- Fabun ha inge aam!!
Som sagt var…det kommer ta viss tid för mig att ställa om i mitt liv,
MEN jag måste. Armen är borta. Jag valde det inte själv, men nu är det
som det är.
Och det första jag måste göra är att arbeta med mig själv så jag
accepterar det hela och utvecklar nya sätt att leva och ta mig fram i
livet med en arm mindre.
(Ps, vet att jag just nu tror och antar, jag har ingen aning om hur det är att bli av med en arm i verkligheten, men jag gissar)
OK…denna funktionsnedsättning kunde jag inte själv rå över och inte ändra på nu. Cher sjunger ”If I could turn back time”
, men det kan jag inte. Jobbigt men sant. Men hur är det då med
”funktionsnedsättningar” som jag väljer själv och som till och med kan
bli till handikapp i mitt liv. Detta måste ju banne mig vara än värre,
tänker jag.
Liknelse
Tänk er att jag stoppar in min högra arm i tröjan, så det ser nästan
ut som om att den är borta (se bilden ovan). Och tänk om jag börjar
liksom leva som om jag verkligen inte har två armar. Tänk om jag börjar
sluta gå på fester, vara ute offentligt, slutar skriva etc bara för att
jag verkligen börjar tro att jag inte
har en arm. Vänner runt omkring mig kommer säkert säga:
- Lägg av nu Micke, ta fram armen, vi ser ju att du har den där!
Men NEJ jag fortsätter. Blir ledsen, får ångest etc….skäms över mig
och det faktum att jag inte har någon höger arm. Vart vill jag komma med
detta…har jag blivit galen i mitt skrivande? Nu ska jag försöka vrida
det ett varv till…håll ut
Men är det inte så då? Är det inte så att vi på olika sätt faktiskt ibland kan råka ut för detta fenomen i livet.
Ex:
Hälsa.
Hostar du tills du nästan kräks på morgonen innan du fått ciggen i dig?
Har du ångest just nu över det faktum att du inte kommer att vilja bada
med dina barn på stranden i år för att du har gått upp så pass mycket i
vikt?
Har du svårt att acceptera att gå på festen då du vet att du måste vara nykter för att det är din tur att köra?
Tycker du det är jobbigt att springa efter cykeln då ditt barn be dig hålla i då det är dags att släppa stödhjulen?
Detta är några av de faktum där du enligt mig just nu väljer din egna
”funktionsnedsättning”. Jag dömer inte, jag säger inte att det är lätt,
jag vill ingen illa…jag vill bara konstatera ett faktum. Anledningen
till att du gör detta handlar nog till 100% INTE om att du vill, utan
att det snarare just nu och sedan en tid
tillbaka har tagit sig uttryck på detta vis. Något vill uttrycka sig
genom dig och detta uttryck har dämpats eller låtit sig ta form i att du
gör dig själv illa. ”Because you worth it” säger reklamen på TV. Kanske
rätt? Inte för att du är värd att göra dig illa, snarare att du satt
ett visst värde på dig själv.
Hårt inlägg känner jag nu…men fortfarande viktigt.
Just nu tog jag hälsa som exempel, men det skulle kunna vara andra
fenomen likväl. Olika sätt då vi väljer att begränsa oss och utvecklar
egna handikapp.
Och varför är detta värre?
Jo, för innerst inne vill du inte. Och du vet att du kan göra något åt det. Det är just detta som gör så ont.
För mig var det helt avgörande att möta min ilska, frustration, skam
och förbannelse för att på något sätt göra upp med min andra Micke. Den
där galningen som gjorde saker jag egentligen inte ville. Jag var
tvungen att vakna upp, och ge mig in i den svåraste kamp jag nog
utkämpat.Men detta var det enda sättet för att våga ta fram min arm ur
tröjan och inse att det mest bara var ett skämt, ett kostsamt skämt. Ett
skämt som orsakade mig så mycket smärta och sorg.
- Pappa! Kör inte så fort med vagnen, jag blir rädd! (Det är lätt
hänt med några öl innanför västen då det bär hemåt framåt småtimmarna
med barnen efter en go fest)
- Mamma, snälla kom och bada med mig, du är fin!!
Så mycket smärta.
Men som sagt var, vi som inte blivit av med armen i olyckan har ett val.
Jag säger inte att det är lätt, jag säger inte att det är smärtfritt…men
du har ett val. Bryt ner dina funktionsnedsättningar till greppbara små
mål och börja ratta om. Gå tillbaka till GÅ, vad är det som vill
uttrycka sig genom dig? Bjud upp dina tankedemoner till kamp och lämna
likt The Gladiator arenan med äran i behåll. Du är värd ett gott liv i
lycka!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar