En vacker text och bild av Sofia Elenäs
Det jag kallar den villkorslösa kärleken, är inte en känsla för mig.
Den villkorslösa kärleken är för mig en djupare inre, glädje och frid, en samhörighetskänsla med alltet.
Den villkorslösa kärleken finns som i ett inre rum av stillhet, ibland har jag kallat rummet mitt innersta eller hjärtat, ibland har jag liknat det vid en undervattensgrotta.
Känslor är mer sånt som griper tag i mig på ytan, där det verkligen kan storma, känslostorma, riktigt ordentligt.
Stillheten o den villkorslösa kärleken upplever jag på djupet, när jag kan vara närvarande i nuet. Jag kan föreställa mig då, att jag tar emot och ger av den villkorslösa kärleken i varje andetag.
Den villkorslösa kärleken jag upplever är en kärlek som är kravlös och som bara vill alla andra människor gott.
När jag känner en attraktion till en annan människa, vet jag sällan i förväg, varför jag dras till den personen, vad som är syftet med att jag önskar ett möte med just den människan.
Det är spännande att nyfiket utforska utan förutfattade meningar. Min tro är att jag dras till människor, där ett ömsesidigt utbyte kan ske, som är lärande, utvecklande eller helande i något avseende.
Efter ett sådant möte med en annan människa, finns en särskild omsorg och ett intresse för vad som händer den människan kvar hos mig.
Jag kan därför uppleva det sorgligt o frustrerande med människor som bara kommer och går i mitt liv. Jag upplever att vänskapsrelationer, har större utrymme att förändras och därför blir mer bestående än det som jag tidigare kallat kärleksrelationer i mitt liv.
Som relationsanarkist väljer jag nu att istället kalla alla mina relationer vänskapsrelationer.
När det gäller mina vänskapsrelationer så skulle jag även kunna kalla dem Kär-lekar.
Jag vill att den typen av "lekar" ska fungera ungefär på samma sätt som lekar gjorde när jag var barn. Dvs man bestämmer tillsammans efterhand som leken har sin gång, vad leken ska innehålla, om eventuella regler för leken behövs, man prövar, omvärderar sånt som inte fungerar.
När fler lekkamrater tillkommer, kan nya saker i leken tillföras eller behöva ändras. Det finns alltid möjlighet att avbryta leken om man inte vill vara med, eller inte kan komma överens om sånt som alla inblandade kan acceptera.
Leken kan ta slut, tillfälligt eller helt o hållet. Det som inte tar slut för mig är själva kärleken. Kärleken är för mig ingen slit o släng vara. Det är en återvinningsprodukt. Kärleken till en viss person kan förändras o omvandlas till något nytt o användbart. Kärleken upphör aldrig.
Den villkorslösa kärleken är för mig en djupare inre, glädje och frid, en samhörighetskänsla med alltet.
Den villkorslösa kärleken finns som i ett inre rum av stillhet, ibland har jag kallat rummet mitt innersta eller hjärtat, ibland har jag liknat det vid en undervattensgrotta.
Känslor är mer sånt som griper tag i mig på ytan, där det verkligen kan storma, känslostorma, riktigt ordentligt.
Stillheten o den villkorslösa kärleken upplever jag på djupet, när jag kan vara närvarande i nuet. Jag kan föreställa mig då, att jag tar emot och ger av den villkorslösa kärleken i varje andetag.
Den villkorslösa kärleken jag upplever är en kärlek som är kravlös och som bara vill alla andra människor gott.
När jag känner en attraktion till en annan människa, vet jag sällan i förväg, varför jag dras till den personen, vad som är syftet med att jag önskar ett möte med just den människan.
Det är spännande att nyfiket utforska utan förutfattade meningar. Min tro är att jag dras till människor, där ett ömsesidigt utbyte kan ske, som är lärande, utvecklande eller helande i något avseende.
Efter ett sådant möte med en annan människa, finns en särskild omsorg och ett intresse för vad som händer den människan kvar hos mig.
Jag kan därför uppleva det sorgligt o frustrerande med människor som bara kommer och går i mitt liv. Jag upplever att vänskapsrelationer, har större utrymme att förändras och därför blir mer bestående än det som jag tidigare kallat kärleksrelationer i mitt liv.
Som relationsanarkist väljer jag nu att istället kalla alla mina relationer vänskapsrelationer.
När det gäller mina vänskapsrelationer så skulle jag även kunna kalla dem Kär-lekar.
Jag vill att den typen av "lekar" ska fungera ungefär på samma sätt som lekar gjorde när jag var barn. Dvs man bestämmer tillsammans efterhand som leken har sin gång, vad leken ska innehålla, om eventuella regler för leken behövs, man prövar, omvärderar sånt som inte fungerar.
När fler lekkamrater tillkommer, kan nya saker i leken tillföras eller behöva ändras. Det finns alltid möjlighet att avbryta leken om man inte vill vara med, eller inte kan komma överens om sånt som alla inblandade kan acceptera.
Leken kan ta slut, tillfälligt eller helt o hållet. Det som inte tar slut för mig är själva kärleken. Kärleken är för mig ingen slit o släng vara. Det är en återvinningsprodukt. Kärleken till en viss person kan förändras o omvandlas till något nytt o användbart. Kärleken upphör aldrig.
[Sofia Elenäs]
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar