Karolina Östermans Vackra text och bild
Jag drar sakta efter andan, fyller mina lungor med luften, den klara, rena.
Stilla och djupt är mitt andetag, så ovant, så smärtsamt till en början.
Hur ska jag kunna fylla mig med min egen luft? Jag som inte lärt mig hur man gör.
Men nu andas jag - mitt eget andetag...
Jag öppnar sakta ögonlocken, det starka ljuset smärtar till en början.
Först är det suddigt tills mina ögon vant sig.
Hur ska jag kunna se med mina egna ögon? Jag som inte lärt mig hur man gör.
Men nu öppnar jag ögonen och blickar försiktigt ut och skådar ett okänt paradis - mitt eget paradis.
Jag lyfter sakta mitt ben och tar ett vingligt steg. Benet viker sig men rätar sen upp sig igen.
Det känns läskigt och ovant.
Hur ska jag kunna gå på min egna ben? Jag som inte lärt mig hur man gör.
Men nu går jag. Sakta men målmedvetet - på mina egna ben.
Jag går på en gyllene stig. Det känns ovant och lite läskigt. Ingen har gått där förut.
Stigen är inte upptrampad för den är till för mig att trampa upp.
Hur ska jag kunna gå den stigen? Jag som inte lärt mig hur man gör? Jag som bara gått alla andras vägar.
Men nu vandrar jag, med målmedvetenhet och mod - på min egen stig.[Karolina Österman]
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar