Lånad från Susanne Löfgrens fina Blogg
självutlämnande igen.
Sån är jag, allt åker ut. (Okej, NÄSTAN i alla fall). Säga vad man vill om mig, men jag reser ganska lätt nuförtiden i alla fall. Jag har släppt mycket i mitt bagage. Sen finns det ju sånt som gör mig fullständigt skräckslagen. Som att inse det storslagna i mig själv. Som att våga släppa in någon i mitt liv igen. Men det är en annan historia.
Fick nyss en sån där kommentar igen: Hur orkar du vara så jävla glad hela tiden?
Jag är inte glad hela tiden. Jag åker berg och dalbana i denna resa som kallas livet. Ibland står jag stadigt, ibland vacklar jag. Jag gråter, skrattar, tjuter, njuter tystnad. Lite av allt.
Jag tror det kallas att vara människa.
Ja hur orkar jag? Jag uppskattar livet på ett annat sätt numera. Ålder? Mognad? Insikt? Jag vet inte.
Mycket handlar om var jag väljer att lägga mina tankar, vad jag göder med mina tankar/min energi. Tankar är kraft! Vi tänker 65 000 (?) tankar varje dygn och 95% av dem är samma som föregående dag. Stor potential finns där alltså!
Sen lär vi oss alla av allt i livet. Alla möten, glädje, sorg, nedförsbackar och motgångar.
Det är så för oss alla!
Sorger är inte roliga. Inte alls när vi befinner oss i dem. Jag har mist många människor som jag älskar. Fysiskt i alla fall. De lever alltid kvar i mitt hjärta. Men jag saknar att kunna ge dem kramar, prata med dem, diskutera, säga till dem hur jag älskar dem av hela mitt hjärta!
Jag saknar inte mina tunga år. De är borta ur mitt minne på nåt sätt. En enda tung grå gegga som jag aldrig tog mig upp ur då. Jag saknar inte den jag var då och allt jag kämpade med.
MEN på nåt sätt tror jag att de har format mig till den jag är här och nu. Idag.
Jag vaknar ofta upp och känner ren och sann lycka över att bara finnas, andas, leva!
Kanske hade jag inte känt det om jag aldrig hållit döden i handen ?
Jag har givits denna tid här på jorden. Jag gör så gott jag kan här och nu. Å jag älskar mitt lilla liv! Trots - och tack vare - allt!
[Susanne Löfgren]
Sån är jag, allt åker ut. (Okej, NÄSTAN i alla fall). Säga vad man vill om mig, men jag reser ganska lätt nuförtiden i alla fall. Jag har släppt mycket i mitt bagage. Sen finns det ju sånt som gör mig fullständigt skräckslagen. Som att inse det storslagna i mig själv. Som att våga släppa in någon i mitt liv igen. Men det är en annan historia.
Fick nyss en sån där kommentar igen: Hur orkar du vara så jävla glad hela tiden?
Jag är inte glad hela tiden. Jag åker berg och dalbana i denna resa som kallas livet. Ibland står jag stadigt, ibland vacklar jag. Jag gråter, skrattar, tjuter, njuter tystnad. Lite av allt.
Jag tror det kallas att vara människa.
Ja hur orkar jag? Jag uppskattar livet på ett annat sätt numera. Ålder? Mognad? Insikt? Jag vet inte.
Mycket handlar om var jag väljer att lägga mina tankar, vad jag göder med mina tankar/min energi. Tankar är kraft! Vi tänker 65 000 (?) tankar varje dygn och 95% av dem är samma som föregående dag. Stor potential finns där alltså!
Sen lär vi oss alla av allt i livet. Alla möten, glädje, sorg, nedförsbackar och motgångar.
Det är så för oss alla!
Sorger är inte roliga. Inte alls när vi befinner oss i dem. Jag har mist många människor som jag älskar. Fysiskt i alla fall. De lever alltid kvar i mitt hjärta. Men jag saknar att kunna ge dem kramar, prata med dem, diskutera, säga till dem hur jag älskar dem av hela mitt hjärta!
Jag saknar inte mina tunga år. De är borta ur mitt minne på nåt sätt. En enda tung grå gegga som jag aldrig tog mig upp ur då. Jag saknar inte den jag var då och allt jag kämpade med.
MEN på nåt sätt tror jag att de har format mig till den jag är här och nu. Idag.
Jag vaknar ofta upp och känner ren och sann lycka över att bara finnas, andas, leva!
Kanske hade jag inte känt det om jag aldrig hållit döden i handen ?
Jag har givits denna tid här på jorden. Jag gör så gott jag kan här och nu. Å jag älskar mitt lilla liv! Trots - och tack vare - allt!
[Susanne Löfgren]
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar