Möt Lille Ingmar

Du är Viktig för mig! Vad som än händer imorgon, om en vecka, om en månad, om ett år... Så är du Viktig för mig just Nu.

Jag vill att du ska möta en annan av de viktigaste personerna i mitt liv. Jag vill att du ska möta en liten pojke på 4 - 5 år som har följt mig genom livet. Pojken heter Ingmar. Ofta sitter han ensam i gruset på gårdsplanen och leker med sina brio-tåg, han är ganska uppgiven och ledsen.
 

Först visste jag inte att han fanns. I många år trodde jag att han vuxit upp och blivit stor. Jag såg honom inte, och när han visade sig så trodde jag att han var någon annan.

I början på 90-talet började jag ana att han fanns. Jag tog med honom på gestaltterapi i grupp och fick möta honom, och han fick möta och läka många av de upplevelser som hade gjort honom illa.

Faktiskt kände jag mig så färdig med honom efter 3 terminer att jag t o m bytade hans tilltalsnamn. jag visste att han fanns men jag kände att många av hans sidor hade läkts så att han kunde växa vidare... och jag hade fått verktyg att ta hand om de sår som trots allt skulle komma att dyka upp.

Han levde vidare lite i skymundan och fortfarande var det många av hans sidor som visade sig som jag inte kände igen som honom. Men han ville bli sedd, han ville få finnas, och han gav sig inte förrän jag accepterade honom och såg honom.

Det hade då gått mer än 10 år till. Nu fick han finnas. Jag tog med honom på otaliga resanprocesser, gjorde trumresor med honom och många är de lägereldar som vi suttit tillsammans vid. Många är de andra som han fått sig en pratstund med vid lägerelden, han har släppt ut sina känslor och läkt. Ofta har han suttit i mitt knä där han börjat känna sig riktigt trygg.

Numera gör han sällan så mycket väsen av sig, han vet att han får finnas och han vet att han får sitta i mitt knä när han behöver. Men när någon blir Viktig för mig, när någon kommer Nära, då dyker han upp igen.

I dag visade han sig igen. Vi har pratat i telefon i timmar nästan varje kväll de senaste veckorna. Långa mysiga samtal. Men igår hade vi inte tid att prata. Du var upptagen med annat. Och lite skönt tyckte jag faktiskt att det var, inte att vi inte pratade , men att jag fick tillfälle att sova ikapp lite av den sömn som vi pratat bort. Och jag var uppriktigt glad för dig, för att du tillbringade en trevlig kväll med dina vänner.

Men Lille Ingmar saknade telefonsamtalet. Fast jag såg honom inte. Som på beställning så kunde min knäppa telefon inte ta emot ditt sms på morgonen, och när vi försökte prata istället så var täckningen för dålig ute i skogen där jag befann mig. Eftersom vi alltid får precis vad vi behöver så var min kollega dessutom ledig denna morgon, så jag jobbade själv. Nu började jag känna av honom, Jag kände att han satt där ensam på gården och lekte, Ledsen och Övergiven.

Jag trodde han hade läkt detta men tydligen inte. Nåväl jag har många verktyg, så jag lovade honom att ta hand om honom till kvällen, gav honom en kram och sa att det var ok att han var ledsen. Saker och ting började strula i mina händer som så ofta när det är något gammalt sår som vill läkas... Först detta med telefonen, sedan gick min såg i sönder. När min kollega dök upp och vi började prata så undrade han genast om jag var arg... och först då hörde jag och kände att Ingmar var inte ledsen, han var Arg.

Hur löjligt och knäppt mitt vuxna jag än kan tycka att det var, så var han arg för att du övergivit honom, och lämnat honom ensam en kväll utan att prata en stund med honom och sedan dessutom inte kunde skicka sms eller prata i telefon på morgonen... Jag menar jag var ju tacksam för både din och min skull för att kvällen var som den var, och telefonstrulet var ju inte ditt fel! men lika fullt så var han arg.

Men egentligen var det ju inte dig han var arg på. Du tryckte bara på en knapp som fick honom att minnas gammal smärta och ilska... och nu kan han läka den.

Vågar du möta Lille Ingmar? Kan du se att han inte är den jag Är, men likafullt en del av mig? Vill du möta mig så får du räkna med att då och då möta också honom. Vill du det? Du behöver inte ta hand om vare sig honom eller hans känslor, tvärtom så vill han bara få vara den han är med just de känslorna han har, han vill bli sedd för den han är just precis här och nu. Hans läkande är min uppgift, det är i mitt knä som han ska läka. Och han vill inte att du ska skydda honom från att känna något. Det är genom att Känna som han läker och kan växa upp. Han vill bara bli sedd, få finnas.

Vågar du möta Lille Ingmar? Vill du?