Bestulen och berikad i ett (av Sanna Nova Emilia)

Text och bild lånad av Sanna Nova Emilia

Han kom in i mitt liv när jag som minst anade det. Jag vet inte om man någonsin kan förbereda sig för ett sådant möte, men jag skulle vilja säga att han kom in i mitt liv när jag var som allra minst förberedd. Jag kan inte minnas att jag öppnade dörren för honom, han var plötsligt bara där, som en del av vår familj, följde varje steg jag tog, så påtagligt närvarande. Kanske har du själv haft just ett sådant möte, där du känner att du både blivit bestulen och berikad på samma gång? Precis så var det för mig.

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva honom. Han var lömsk och oberäknelig, samtidigt som han var mer rak och ärlig än någon jag någonsin mött förut. Han visste vad han ville och han tvekade aldrig. Han tog vad han ville ha och sedan lämnade han mig där, söndertrasad, lemlästad, men på något märkligt sätt ändå helare än jag någonsin varit förut. Han raserade alla mina illusioner om vad som är viktigt i livet, han slet mitt ego ur kroppen på mig, rullade det i olja och hönsfjädrar och fick mig att inse hur absurt jag hade levt mitt liv. Hur fel jag hade prioriterat. Han tog mitt liv med storm och lämnade mig som en förlist vrakspillra på bottnen av Bermudatriangeln. Han fick mig att inse att det fanns så oändligt mycket mer där inom mig som ville få finnas, få leva, få älska, få uttryckas!

Först avskydde jag honom, men trots att han misshandlade mig så brutalt så lärde jag mig så småningom  att älska honom. Han lärde mig att det enda beständiga är förgängligheten och att det enda vi med säkerhet kan veta är ovissheten. Att kontrollen endast är en illusion. Fram tills han kom in i mitt liv så hade jag paddlat min kanot med friska årtag och i min inbilskhet trott att det var jag som styrde båten, att det var jag som hade kontroll över havet. Ja, kanske till och med att det var jag som hade kontroll över stjärnorna som orienterade mig. Så andades livet in, andades ut, och i nästa ögonblick var allting borta. Kanoten, årorna, stjärnorna,  kontrollen, inbilskheten. Allt var så fullständigt borta. Kvar fanns bara jag och det vildsinta havet.

Visst är det märkligt att det ska krävas tragedier för att vi ska öppna våra ögon och se sanningen om oss själva och våra liv. För att vi ska förmå se det enda som egentligen är värt att ses. Det enda som är verkligt viktigt. Men kanske så är det just det som tragedier är till för? Att få oss att leva? Det är förmodligen det mest meningsfulla uppdrag som en tragedi kan ha.

Han kom in i mitt liv när jag som minst anade det. Han presenterade sig aldrig utan betedde sig som om han var någon slags kändis som jag borde ha känt till. Han klev rakt in i min dotters sovrum och stal hennes sista andetag,  men han fick mig samtidigt att för första gången värdesätta mina egna. Han klev fram till min dotters sängkant en mörk augustinatt och stillade hennes sista hjärtslag, men han fick samtidigt mitt hjärta att slå och brinna ännu starkare  än någonsin förut. Döden tog min dotter i famnen och gick. Han lämnade mig där, söndertrasad och lemlästad,  men  på något märkligt sätt ändå med en ännu större kärlek och tacksamhet till livet…

Jonna Saga Linnea – f 2004 05 23 – d 2005 08 12

Den rättvisa orättvisan

De säger att det var orättvist att du dog

Jag svarar att det inte finns någonting mer rättvist än döden
Vi ska alla dö 
Kan det bli mer rättvist än så?
Är det inte mer orättvist att ha invaggats så totalt i rädslan
att vi förlorar förmågan att leva medan vi lever?
Är det inte mer orättvist att ha invaggats så totalt i illusionen
av allt vi har att ”leva upp” till
så att vi glömmer glädjen och tacksamheten 
inför allt vi har att upp-leva?

De säger att det var orättvist att du dog
Men jag fick möta din blick
Jag fick andas din doft
Jag fick hålla din hand
Jag fick ha dig hos mig under hela ditt liv
och du lärde mig att älska av hela mitt hjärta

Min älskade dotter…
Jag fick UPP-LEVA dig!
Så på vilket sätt har jag förlorat?
På vilket sätt är livet orättvist?
De säger att det var orättvist att du dog
Men jag svarar att det är orättvist
att inte alla får förlora ett barn
och vinna livet…

[Sanna Nova Emilia]