Kramkalas

Kanske är vi alla med
i ett stort kramkalas.
Alla människor, alla bevingade,
alla fyrfota, alla krälande.
Alla träden som jag fäller,
alla växterna som jag äter,
alla stenarna på marken
som jag går på,
vattnet som strömmar genom allt,
vinden som rör vid allt.

Månen som speglar ljuset på oss alla,
planeterna som följer oss
på vår färd genom rymden,
solen som lyser sitt ljus på allt.
Alla stjärnorna som dansar med oss
runt vintergatans centrum,
galaxerna som rör sig tillsammans
runt ett annat centrum,
alltings centrum.

Vår kärlek är som ljuset från solen
som lyser på allt i vår värld,
som månljuset som reflekterar
solens kärlek
till alla de som hamnat i skuggan,
som träden som sträcker sig mot ljuset,
som stenen på marken
som bara låter sig värmas
och lagrar solens kärlek,
så att vi kan sätta oss på den
och känna värmen
när solen gått ner.

Kanske är vi alla med i
samma kramkalas
av kärlek som lyser,
som lagras,
som reflekters
och som värmer.

Jag tittar på månen
och tänker på dig,
skickar min kärlek till dig,
och vet att månen reflekterar den
till dig
där du sover ngnstans.
Jag tänker på alla som jag älskar,
alla som jag älskat,
och vet att månen reflekterar
min kärlek till alla.
Kanske tittar ni på månen,
ser dess ljus,
kanske tänker ni på mig
med kärlek då.

Det finns tusentals människor,
människor som jag inte känner,
som också tittar på månen,
min kärlek reflekteras också på dom.
De vet inte
att min kärlek lyser på dom,
men kanske känner dom den,
eller inte.
För ljuset,
för kärleken spelar det ingen roll,
den lyser på alla.

Kramar av kärlek,
till dig och till alla,
i ett enda stort
kramkalas.